Den syriska statsnyhetsbyrån prånglar nu ut bilder av hur män i rymddräktsliknande skyddskläder sprutar ut stora moln av desinfektionsmedel över landets motorvägar, rondeller och torg. På regeringstelevisionen ses hälsoministeriets utsända dirigera bilar genom dammar fyllda med virushämmande medel. Så kan pandemin se ut i diktaturens skrattspegel: dramatiska krumbukter från en stat som desperat vill visa sig stark och aktiv i ett krisläge. Men hur många människor har egentligen insjuknat i covid-19 efter att ha rört vid nedhostade bildäck?
“Mellanöstern står idag inför det dubbla hotet från potentiellt massiva virusutbrott i konfliktområden och en stundande socioekonomisk omvälvning”, varnar Röda korsets Mellanösternchef Fabrizio Carboni.
Det är en varning att ta på allvar. Detta är en region där regeringarna tenderar att vara mycket auktoritära, men samtidigt strukturellt svaga, korrupta och ineffektiva. En olycklig kombination i alla lägen, men särskilt vid den här typen av komplexa kriser, vilket illustreras rätt väl av teaterkonsterna i syriska statsmedier.
Och det är värre än så. Städerna är ofta tätbefolkade, familjerna är stora och sammanbor över generationsgränserna, fattigdomen är utbredd. Vårdapparaterna är underutvecklade och underfinansierade, sedan länge förbisprungna av en snabb befolkningstillväxt. FN-organet ESCWA har konstaterat att 74 miljoner människor i arabvärlden saknar egen tillgång till handfat med rinnande vatten och tvål – den enklaste och viktigaste smittskyddsåtgärd vi känner till.
Värst är förstås läget i de delar av Mellanöstern och Nordafrika som trasats sönder av krig och konflikter: Syrien, Palestina, Jemen, Irak, Libyen, delar av Sudan.
Hur tvättar du händerna regelbundet om du är flykting i ett tältläger i Irak, dit dricksvatten körs ut med bil någon gång i veckan? Hur håller du gamla människor isolerade när flyktingfamiljerna trängs huller om buller i en skola eller moské i syriska Idleb? Hur kan man ens i teorin bedriva effektivt smittskyddsarbete i ett land som Jemen, upphackat i kaotiska stridande zoner?
Som Carboni konstaterar är den långsiktiga faran kanske inte ens själva viruset, utan vad som väntar i smittans spår: ekonomiskt elände, sociala oroligheter, förvärrade konflikter och ännu mer instabilitet.
Framtiden ser onekligen mörk ut för Mellanöstern, och det lär vi snart påminnas om även i Europa. För är det något en pandemi lär oss, så är det väl just det: när det blåser upp till storm över hela planeten samtidigt, då sitter alla i samma bräckliga båt.