"Det är nog så det har gått till för många, de har ryckts med utan att tänka efter. Det ger en bra bild av Sverige just nu.”
I boken Året med 13 månader (Polaris) har Aftonbladets före detta kulturchef Åsa Linderborg publicerat utdrag ur sin dagbok under den turbulenta tiden 2017-2018. Bojkotten av Bokmässan, metoo, dramat i Svenska Akademien och Stockholms Stadsteaters vd Benny Fredrikssons självmord stod i medialt fokus.
Om Svenska Akademien beskriver hon att ”DN kampanjar och kampanjar, public service hakar på det ensidiga antiintellektuella perspektivet. Alla gör det.” Om DN att ”alla tänker och känner verkligen likadant nu”, och om sig själv: ”Jag blev som alla andra”.
Boken är uppgörelse. Hon försöker förklara varför hon – och alla andra i medievärlden – agerade som de gjorde under metoo.
”Har den svenska intellektualiteten någonsin befunnit sig på en så låg nivå som nu”, frågar hon. ”Det är tvångsmässigt enkelspårigt, Sverige tycks bestå av 10,3 miljoner lallare.”
Nuförtiden talas det mycket om filterbubblor och om faran med dem. Men problemet är kanske inte primärt att vi befinner oss i olika åsiktsbubblor, utan snarare om en enskild bubbla får företräde och dominans i den offentliga debatten.
10,3 miljoner lallare var nämligen inte drivande i metoo. Alla sprang inte åt samma håll. Metoo hade många goda sidor. Det var en uppgörelse med maktmissbruk och med mediehyckleriet där alla skulle framställa sig som goda feminister, trots att somliga var raka motsatsen. Men många ifrågasatte också bristen på rättssäkerhet och risken att oskyldiga skulle offras. Flera påpekade tveksamheterna med att en pöbel tog rättvisan i egna händer, med konformismen och de religiösa dragen. Problemet var snarare att detta inte uppmärksammades i någon vid bemärkelse i medierapporteringen. Uppfattningarna gick inte i linje med det rådande narrativet.
I boken beskriver Linderborg att hon varvar en öl med Fredrik Virtanen och en kaffe med Oisin Cantwell med restaurangbesök med SVT:s mediedirektör Jan Helin. Mängder av mer eller mindre kända kultur- och mediepersonligheter dyker upp. “Jag rör mig mellan Aftonbladet [..] Centralstationen, Åhlens, NK, ICA, Söderbokhandeln, Biograf Victoria, Stadsteatern och Dramaten ibland. Jag måste vidga mina cirklar sa jag till P häromdagen”, beskriver hon.
Linderborg är inte en person som springer med flocken, snarare tvärtom. Hon är en försvarare av yttrandefriheten och dessutom kritisk till vänsterns vurm för hudfärgs- och identitetspolitik. Men samtidigt hakade hon på metoo-drevet. Hon skrev en krönika med anklagelser mot Stockholms Stadsteaters vd Benny Fredrikssons och artikeln fälldes i Pressens Opinionsnämnd för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed.
Vad Linderborgs bok visar är kanske framför allt faran i att en liten kultur- och medieelit får för mycket makt att styra debatten, en medieelit som dessutom bryr sig mer om sitt eget varumärke än vad deras agerande får för konsekvenser. Att Linderborg uppfattade det som att alla sprang åt samma håll är för att hon – och personer i hennes sociala närhet – har skapat den verkligheten. Hur många kände exempelvis till den så kallade “kulturprofilen” innan metoo? Det är deras filterbubbla som får genomslag i den offentliga debatten för att de har makten och möjligheten att förmedla åsikterna ur sin bubbla.
Tråkigast är kanske dock att de egensinniga fritänkarna, till stor del tycks saknas i de dominerande delarna av det svenska media- och kulturlandskapet. Alltför många vill ligga rätt i tiden. Stockholms medie- och kulturvärld tycks vara en oerhört konformistisk miljö. Det bör vi ha i åtanke nästan gång ”alla” drar åt samma håll.