För 32 år sedan lämnade Sovjet Afghanistan. Bergen runt Kabul hölls då redan av den tidens tamiler. President Najibullahs sovjetstödda regim ansågs kunna falla omedelbart. Men detta tog tre år, inte dagar som för det nuvarande styret. Ändå greps många av panik och oron var stark hos utlänningar i Kabul.
Jag var chef för 25 FN-observatörer. Trycket på mig från FN-organisationerna var hårt. Man förväntade sig att vi på något mirakulöst sätt skulle föra all personal i säkerhet till Pakistan. Senare i livet, något klokare, hade jag insett att jag inte var vuxen det ansvaret.
Kabuls störste matthandlare, Noorsher, var min vän. Han hade kontakt med motståndare till regimen och jag bad honom ordna ett möte för att utverka fri lejd längs vägarna till gränsen. Civilklädd mötte jag tre skäggiga gentlemän, välvilliga men utan trovärdighet. Tack och lov blev frågan aldrig aktuell. Najibullahs uthållighet dämpade den initiala hysterin.
Vi får hoppas att den amerikanska och brittiska insatsen för att föra ut sina medborgare omfattar all internationell personal och även särskilt sårbara afghaner. Sovjetunionen struntade i dessa när man gav sig av. Att USA nu sätter in tretusen man i Kabul och har fört till femtusen i beredskap, bland annat i Qatar, vittnar om att man lämnade Afghanistan alltför snabbt och efter usel planering.
Talibanernas framgång visar att historien delvis upprepar sig. De består till huvuddelen av folkgruppen pashtuner och liksom 1989 kan man misstänka att pakistanska officerare finns i deras styrkor, kanske även soldater. Det tillåter dem att för stunden etablera ett territoriellt välde som andra etniska grupper på sikt aldrig kommer att godta.
Tänker pashtunerna fortsatt styra områdena runt Herat och Mazar-e-Sharif förenar sig nog än en gång tadzjiker, uzbeker och hazaras. Dessa förmår då att föra ett utdraget krig, till skillnad från det motståndslösa överlämnande av hela regioner till talibanerna som nu ägt rum. Utan en rimlig maktfördelning mellan landets alla stammar är det svårt att se hur ett nytt inbördeskrig skall kunna undvikas och att Kabul då än en gång kan raseras. Men bakom dessa motsättningar är varken religion eller någon ideologi en avgörande faktor Här gäller historiska traditioner och kontrollen över opiumodlingar och gruvor.
Graden av pakistanskt inflytande i Afghanistan påverkar hur Indien kommer att engagera sig i en sådan fördjupad stamkonflikt. Intressant är om Kina som nyetablerad supermakt då väljer sida och troligen stödjer pakistanska intressen.