Platsen jag besöker ligger åtta mil öster om Lviv. Sista milen är en utmaning. Grusvägen håller knappt ihop. Huta Pieniacka säger en skylt på ukrainska och polska. För det är en polsk by. Eller var. Den prydliga, nya skylten är allt som finns kvar.
Den 28 februari 1944 jämnades byn med marken och nästan alla dess tusen invånare mördades. En polsk-ukrainsk strid om vad som hände i Huta Pieniacka speglar en större konflikt om händelserna vid den tiden.
Den vedertagna historieskrivningen, som stöds bland annat av Timothy Snyder, professor vid Yale och expert på öst- och centraleuropeisk historia, är att massakern utfördes av SS Galicia – en Waffen-SS-division dit tyskarna rekryterade västukrainare. Många av dem tog värvning för att få vapen och militär träning som sedan skulle användas i skapandet av en ukrainsk stat. Det var en tid då tyskarna var på reträtt och förväntades lämna Ukraina.
Flera arméer var verksamma i området runt byn. Förutom den tyska och sovjetiska i form av partisaner fanns där den polska Hemarmén och den ukrainska nationalistarmén UPA – alla bekämpade varandra.
UPA hade ett projekt att rensa landsbygden i regionen från polacker för att förhindra att Polen återskapade sina förkrigsgränser som täckte delar av västra Ukraina. I denna etniska rensning 1943-45, som går under namnet Volynien-massakern, mördades bortåt 100 000 polska civila och runt en miljon tvingades fly från sina hem. Det politiska Ukrainas tigande, relativiserande och tidvis historieförfalskande skapar sedan dess återkommande slitningar med Polen. De flesta ukrainare vet rätt lite eller inget om den.
Polens regering ombesörjde 2005 ett minnesmärke i Huta Pieniacka. Texten är försiktig och talar om ett tusental dödade, om en by som upphört existera men pekar inte ut förövare. 2017 sprängdes minnesmärket och klottrades ner med påstådda ukrainsk-nationalistiska budskap. Bilderna lades ut på ryska sociala medier tidsmässigt misstänkt nära attentatet som i övrigt har alla spår av rysk falsk-flagg-operation.
Monumentet återställdes samma år med pengar som samlades in av ukrainare i trakten, vilket noterades med uppskattning av Polens regering.
Ett par år senare satte en ukrainsk myndighet upp en informationstavla vid minnesmärket där man placerar en stor del av skulden på polackerna. Ukrainsk delaktighet i massmordet förnekas fortsatt från officiellt ukrainskt håll.
”Lögn” har någon ristat in på polska under den engelska texten på tavlan.
Krzysztof Nieczypor, forskare vid det polska statsfinansierade Center för Öststudier i Warszawa, konstaterar att detta är den svåraste delen av polsk-ukrainska relationer och utnyttjas av Ryssland: ”Vi försöker förklara vår smärta så rationellt och ansvarsfullt som möjligt för att inte skada våra relationer som har varit mycket goda sedan den ryska aggressionen mot Ukraina. Vi försöker att inte förstöra vår framtid med problem från det förflutna. Men vi vill samtidigt hedra minnet av våra förfäder och inte förvanska historien. Det är mycket svårt och ibland som att gå genom ett minfält.”
Han ringar in några viktiga saker. Ukrainas ledare behöver göra det som välrenommerade historiker gör. De bör kalla denna katastrof för det polska folket för vad den var – en omfattande etnisk rensning. Vilket inte är samma sak som att dagens ukrainska stat ska ta på sig skulden.
Samtidigt förminskar inte dessa brott, och de ukrainska förhållningssätten till dem, det övergrepp som Ukraina utsätts för av Ryssland. Brott som utfördes i ukrainska folkets namn för 80 år sedan underkänner inte Ukrainas kamp för frihet i dag.