”Det är resultatet på valdagen som räknas.” Tråkigare partisekreterarklyscha får man leta efter. Varje gång ett parti får frågor om skakiga opinionssiffror är det så den högsta partitjänstemannen svarar. Men även om det är ett tråkigt svar, är det högst rimligt. En opinionsmätning flera år före valet säger nämligen mycket lite om det kommande valresultatet.
Vad årets majmätning från SCB mer än någonting säger, och som även bekräftas av andra mätningar i närtid, är att det finns ett utbrett missnöje med regeringen och att detta främst gynnar Socialdemokraterna. 38,6 procent för S är 8,3 procentenheter bättre än valresultatet. Socialdemokraterna är också nettomottagare av väljare från samtliga riksdagspartier förutom Vänsterpartiet.
Sammanlagt samlar de rödgröna partierna, det vill säga Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men inte Centern, 50 procent av rösterna. Lägger man till det senare partiet landar oppositionens samlade stöd på 54,2 procent. Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna, skrapar bara ihop 44,2 procent. Ett till synes ointagligt försprång. Om det nu inte vore så att det är långt till nästa val.
Det såg nämligen nästan likadant ut för den nyvalda alliansregeringen i maj 2007. Den enda skillnaden: läget var ännu värre då. S, V och MP fick över 55 procent i SCB:s majmätning, medan alliansen bara skrapade ihop 41 procent och alltså tappade betydligt mer från valdagen än vad det nuvarande regeringsunderlaget har gjort. På valdagen drygt tre år senare var det dock Fredrik Reinfeldt som avgick med segern, inte Mona Sahlin.
För 16 år sedan stämde alltså klyschan att det är vad som händer på valdagen som räknas – och även nu får valutgången om tre år betraktas som oviss.
Socialdemokraternas stora problem är att partiet är tomt på innehåll. Det är missnöjet med regeringen som driver väljarna till det största oppositionspartiet, inte Magdalena Anderssons visioner. De saknas nämligen.
Regeringens problem är annorlunda, och på sätt och vis svårare att hantera. Förutom lättflyktiga missnöjesröster, finns där också genuint borgerliga väljare som röstade för – och hoppades på – en ny ”alliansregering” och som inte alls känner sig bekväma med den konservativt lutande regeringen. De förväntar sig en borgerlig politik som innehåller annat än ”hårda tag mot buset” och uppstramad migrationspolitik.
Varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson kan känna sig nöjda och lugna över SCB-mätningen. Den slitna klyschan stämmer nämligen. Det är på valdagen det avgörs.