Men av de 107 000 födda 2005 som fått mönstringsunderlag i brevlådan under vårvintern är det bara drygt 24 000 som kallas till mönstring. Av dessa kommer bara omkring 7 000 att väljas ut för att genomföra värnplikt. Det är de som utifrån rådande behov bedöms ha bäst fysiska och psykiska förutsättningar för att klara en befattning inom försvarsmakten.
Att göra lumpen upplevs säkerligen som både spännande och lärorikt av de flesta. Men det är inte för att tillfredsställa enskildas behov av teknikutbildning och friluftserfarenhet eller för att ge unga människor något kul att syssla med när de funderar över sin framtid, som värnplikten finns. Värnplikten är en nationell angelägenhet som är avgörande för att kunna upprätthålla och utveckla Sveriges militära förmåga.
Även om Sverige inte varit i krig under mycket lång tid är det omöjligt att veta vad framtiden bär i sitt sköte. Särskilt i oroliga tider som i dag. De som genomgått militär utbildning och är krigsplacerade kommer att, om det värsta inträffar och vår frihet hotas, ha våra liv i sina händer. Därför är det inte särskilt konstigt att det finns begränsningar när det kommer till vilka som väljs ut.
Den som är psykiskt eller fysiskt funktionshindrad eller har någon form av kronisk sjukdom som kräver behandling, som diabetes, får inte göra lumpen. Inte heller den som begått brott. Även relativt milda “åkommor” som plattfot, gräsallergi eller celaki, glutenintolerans, innebär normalt att man möts av ett tack, men nej tack.
Att det är så borde vara enkelt att acceptera. Alla är inte lämpade för alla uppgifter i livet. Då får man göra något annat. Särskilt illa passar det sig att utifrån personliga önskemål kräva rätt att utöva uppgifter som är av betydelse för rikets säkerhet. Så resonerar dock inte de ungdomar med celaki som gick ut i P4 Uppland (SR 10/4) och beklagade sig över att de inte var efterfrågade av försvarsmakten.
Enligt ungdomarna är det "sorgligt och exkluderande, “föråldrat och orättvist”, till och med “stenåldersmässigt”, att inte alla har rätt att göra lumpen.
Det är lätt att förstå besvikelsen. Men samtidigt är det orimligt att maten som serveras i fält, eller om det skulle behövas, vid fronten, ska anpassas efter en mängd enskilda preferenser och behov. Det går inte. Som tur är finns det dock andra saker man som ung människa med glutenintolerans kan göra om man vill bidra till samhället. Bli volontär hos Stadsmissionen, ge läxhjälp i utsatta områden eller bli frivillig sjöräddare, till exempel.