Tanken upprepas ofta, i debattprogram och på kultursidor. Den enkla – alltför enkla – tanken är att vi från och med nu måste överge sådant som mångfald, social rörlighet, likaberättigande och kontroll av makthavare när vi resonerar om politiska frågor.
Vad vi i stället behöver sägs vara politiska ledare som säger ifrån vad som gäller och som inte besväras av invändningar och opposition. Demokratin som styrelseform kan vara kvar, men vi behöver alla inse att liberalismen nu har blivit ett ideal som måste överges.
Det handlar givetvis om personer och grupper som avvisar liberala värden och principer också i andra avseenden än de som kan länkas till coronakrisen. Men sanningen är att de brister i liberalismen som dessa debattörer tycker sig se har inte några kopplingar alls till virusbekämpningen.
Någon allmänt accepterad och heltäckande definition av liberalismen finns inte - lika lite som av andra tanketraditioner. Men politiska begrepp kan inte betyda vad som helst. DN:s förre chefredaktör Svante Nycander har identifierat fyra gemensamma principer som alla som anser sig vara liberala kan ansluta sig till (Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet, SNS 2009, på engelska som The History of Western Liberalism, 2016).
En av de grundläggande principerna handlar om sekularism - statsmakten och religionen ska hållas isär. Ännu en princip handlar om universalism – alla människor ska behandlas lika och rättigheter och skyldigheter gälla lika för alla. Konstitutionalism handlar om hur politiska beslut ska fattas – i former som garanterar kontrollmöjligheter och möjligheter till växling vid makten. Marknadsprinciper inom det ekonomiska livet innebär att skråtänkande, ståndsprivilegier och särbehandling efter exempelvis kön eller etniska kriterier avvisas.
Andra har velat sortera begrepp och principer lite annorlunda och en del vill lägga till ytterligare någon aspekt på den liberala idétraditionen – till exempel det intellektuella förhållningssätt om i Karl Poppers efterföljd kallas för kritisk rationalism. Men det spelar strängt taget liten roll.
Poängen här är att ingen av dessa grundläggande principer hindrar arbetet mot sjukdomar och epidemier. Tvärtom – om de som har ansvaret för arbetet inte kan kritiseras eller bytas ut, om information inte kan spridas fritt, om de som styr anser att ny kunskap läggs fram av personer med ”fel” bakgrund, så blir arbetet svårare. Det är viruset som är problemet, inte liberalismen.