Poff! Från Uppsalas största borgerliga parti med 19 procent av rösterna till dess minsta med 5,7 procent av rösterna på 20 år. Liberalernas (tidigare Folkpartiets) opinionsmässiga resa i kommunen de senaste mandatperioderna imponerar verkligen inte.
2002 var visserligen ett rekordår, men i andra traditionellt starka L-fästen har de lokala liberalerna klarat sig betydligt bättre sedan dess: I Stockholms stad är nedgången 15,7 till knappt 8 procent, medan den i Lund knappt är märkbar – 19,4 till 17,5 procent.
Att Liberalerna gjorde sitt sämsta riksdagsval någonsin duger inte heller som förklaring för partiets kräftgång i Uppsala. 4,6 procent i riket förra året gav alltså 5,7 procent i kommunen. Men när partiet 1998 gjorde sitt näst sämsta riksdagsval med 4,7 procent fick man ändå 10 procent i Uppsalas kommunalval. Hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma fram till något annat: Liberalerna gjorde ett fullkomligt uruselt val i Uppsala.
Liberalernas gruppledare, och numera även ordförande för den lokala partiföreningen, Jennie Claesson har onekligen ett styvt arbete framför sig. Och att som Claesson konstatera att man ”vill att Liberalerna ska vara den socialliberala progressiva kraften i Uppsala” räcker inte långt. De orden måste omsättas i handling – i sakpolitik, tydlig positionering och i en vass lokal profil.
Det är detta som är skillnaden mellan å ena sidan succén i Lund och det mildare fallet i Stockholm, å andra sidan det totala raset här i Uppsala. Självklart förklarar partiernas ändrade positioner på riksplanet och annorlunda väljarpreferenser – Liberalerna är inte längre ett stort parti i studentkvarteren – en del av försämringen, men långt ifrån allt.
Problemet handlar snarare om ett över lång tid bristande folkpartistiskt och liberalt självförtroende lokalt och detsamma vad gäller självinsikten, i varje fall i partiets ledning.
I stället för att sticka ut lokalt har man allt för ofta kopierat partiets nationella politik eller, som under alliansåren, hamnat i skuggan av Moderaterna. Och när man väl valde att sticka ut, genom att gå samman i ett mittenstyre med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, var det ett agerande som inte föll väljarna i smaken.
Uppsala har många utmaningar som borde vara givna för ett liberalt parti att angripa: höga skatter, men ändå klent utfall för förskola och skola, ineffektiv förvaltning och nu ett styre som gör vad som helst för att behålla makten. Här finns en liberal och borgerlig ledartröja att ta. Om man vågar.