Libanon är ett vackert litet land som efter inbördeskriget 1975-1990 tycktes ha repat sig ganska väl. Men hösten 2019 utbröt en allvarlig finanskris. Centralbanken visade sig ha fifflat i samförstånd med privatbanker och politiker. Plötsligt kraschade allt på en gång. Bankdörrarna klappade igen, uttag stoppades och besparingar frös inne.
Protester utbröt då mot Libanons korrupta politiska elit, en blandning av gamla krigsherrar och rika familjer. Till saken hör att både regering och parlament är kvoterade efter religion – det finns 18 erkända trossamfund – och att politikerna uppträder som försvarare för den egna minoriteten. Det hjälper dem att behålla makten, ty även om nästan alla libaneser avskyr systemet väljer de flesta att rikta ilskan mot andra grupper.
I januari tillträdde en ny regering, som genast fick pandemin i knät. Det var inte Libanons fel. Men några månader senare jämnades Beiruts hamn med marken av en enorm explosion, vilket visade sig bero på att myndigheterna dumpat farliga ämnen i en lagerlokal. Nu tvingades även den nya regeringen avgå och politikerna har fortsatt käbbla om positioner och pengar.
Vid årsskiftet hade BNP sjunkit med en femtedel. Krisen eskalerar i ohygglig takt, med upplopp och skenande inflation. Staten måste snart sluta finansiera importen av mat, mediciner och bränsle och varnar för att Libanon kan stå utan el i april. Ett totalt sammanbrott hotar.
Det är inte som att omvärlden inte försöker hjälpa Libanon. Både USA och Frankrike vill få en finansiell räddningsplan på plats. Men Libanons ledare vägrar ta problemet på allvar. Man blockerar regeringsbildningen, fuskar med budgetsiffrorna och saboterar bistånderbjudanden genom idoga förskingringsförsök. Omvärlden sliter sitt hår: många är redo att betala för att rädda Libanon, men ingen vill fylla elitens fickor medan landet kollapsar.
Och så är det frågan som ingen riktigt vill ta i. Var kommer den här eliten från? Libanon är ingen diktatur. Det är inte heller en demokrati i vanlig mening, men valen har alltid varit rimligt hederliga.
Sanningen är att de skamlösa tjuvar som styr Libanon gör det för att de ständigt får väljarnas förtroende vid valurnan. Kanske får de det igen vid nästa val. Populismen och sekterismen fungerar, och många libaneser tyr sig till sina samfundsledare när allt annat sviker – en naturlig reflex, men oerhört destruktiv.
Nog har alltså Libanon haft otur. Men Libanons egna politiker och väljarmajoriteter har också gång på gång valt att styra mot den nattsvarta framtid som nu närmar sig. Hur hjälper man ett land som inte vill hjälpa sig självt?