Algoritmer är bara en serie av regler. Artificiell intelligens (AI) är bara en serie algoritmer. Ska vi reglera dessa regler som styr reglerna?
Länge har svaret verkat givet. Politiken behöver erkänna, beskriva och bemöta förändringar i samhället som skapar oro. Det betyder inte bara att prata om, utan också reglera, AI.
Enligt en ny rapport från OECD kan vart fjärde jobb hotas av tekniken. Tyvärr är de flesta naiva kring framtiden. Exempelvis tror två av tre amerikaner att tekniken kommer ha en stor påverkan på arbetare generellt sett de kommande 20 åren, enligt en undersökning från opinionsinstitutet Pew. Men bara 28 procent tror det kommer påverka dem personligen.
Det är ungefär som i Sverige. Här ser bara var tredje person ett AI-hot mot inkomsten, enligt rapporten Digital Skills Index av molntjänstbolaget Salesforce. I Spanien, Italien och Frankrike är folk betydligt mer bekymrade. Samtidigt finns det positiva tongångar.
I en annan undersökning från USA om AI-användning på jobbet sa 57 procent att de kan tänka sig lägre lön om AI-tjänster kan förkorta arbetsveckan med en dag. Hela nio av tio vill använda AI för att arbeta mindre. En majoritet var öppna för att använda egna pengar före arbetsplatsens resurser för att bli bättre på AI och därmed undvika att ersättas.
Men går det att reglera en så pass bred teknik som AI på något vis som är trovärdigt, rimligt och enkelt? Det är inte säkert.
De argument som används – att tekniken kan skapa väldigt mycket förstörelse, misstro, kaos, arbetslöshet och uppror – implicerar tidigare tekniska erfarenheter.
Det är lätt att glömma att skriften är människans största tekniska utveckling. Det lät oss spara data utanför hjärnan. Det fick statsapparater, litteratur, politik och teknik att blomstra. Pennan har skapat många revolutioner. Skulle den förbjudits? De flesta vill nog svara nej.
Likadant med datorer. De har frigjort väldigt stora ekonomiska värden och gett mer makt åt många människor att delta i samhället.
Men tänk om den enda versionen av en dator som folk fick köpa eller använda var sådana som står i tentasalar på Uppsala universitet och andra lärosäten som har digitala examinationer.
På en tentadator går det bara att köra ett program (webbläsaren) och besöka en hemsida (tentan), trots att datorn har alla hårdvarukomponenter, samma mjukvara och likadana tillbehör som en vanlig dator.
Dagens ledande bolag och personer inom AI har en vanlig dator och vi övriga har en tentadator.
Det går inte att säkerställa att generella generativa språkmodeller inte kan orsaka skada, lika lite som en vanlig dator inte kan orsaka skada. Det enda sättet är att kraftigt domptera hela tekniken före massanvändning. Antingen som en tentadator eller som en avskalad, enkel och övervakad språkmodell.
Det betyder att några få kommer äga den egentliga, ursprungliga kraften i AI-modellerna.
Därför är det svårt att stödja reglering, trots all samhällelig oro. Många av de förslag som kommit, exempelvis inom EU, har dessutom vattnats ur rejält på grund av AI-bolagens lobbyism.
Man måste också fråga sig varför exempelvis OpenAI vill reglera de mest avancerade modellerna när bolaget själv utvecklar just sådana. Det uppenbara svaret är att en avgränsning i vem som får pyssla med sådant betyder att de skyddas från konkurrens.
Vi reglerade varken pennan eller datorer. Vi reglerade handlingar som använder dessa tekniker med negativa konsekvenser. Det är ännu en olöst fråga för samhället hur språkmodeller ska hanteras.