I tredje Moseboken står det att den som smädar herrens namn "skall straffas med döden", att "hela menigheten skall stena honom". Ingen seriös debattör skulle numera hänvisa till formuleringarna i en diskussion om yttrandefrihet. Men när Muhammedkarikatyrer eller koranbränningar aktualiseras lyfts gärna det religiösa perspektivet. Troende kränks, påpekas det.

Tidigare JK Göran Lambertz uttryckte nyligen att kränkningar av religion genom ”koranbränningar och liknande” bör förbjudas, och han är i gott sällskap. Enligt en ny opinionsmätning är de som vill att koranbränningar förbjuds ungefär lika många som de som tycker att det bör tillåtas (TV4, 3/2).

Men skulle inte ett förbud hindra konstnärer som skapar debatt? När Elisabeth Ohlsons gamla utställning Ecce homo och konstnären Lars Vilks tas upp som exempel i en diskussion på Lambertz öppna Facebooksida svarar han att "Ecce Homo tycker jag inte är något problem, däremot Lars Vilks rondellhundar".

Vilks tecknade även Jesus som pedofil. Men eftersom det precis som Ecce homo har med kristendomen att göra, brukar opinionsbildare inte se "något problem". 

I själva verket borde tidigare strider för yttrandefriheten – som Ecce homo – ge vägledning i hur dagens konflikter om islam ska hanteras.

Det var minst sagt stökigt när Uppsala domkyrka skulle visa fotografierna i Ecce homo 1998. Efter aidsvågen på 1980-talet hade fotografen Elisabeth Ohlson velat skildra hbtq-personer i ett kristet sammanhang, och hennes bilder skulle visa sig väcka starka reaktioner. Domkyrkan fick bombhot. Det fick även stadsmuseet i Norrköping som ville visa utställningen, där kastade demonstranter till och med sten mot Ohlson och försökte storma byggnaden. 

Men hoten tilläts inte styra. De ilskna fick acceptera konstens frihet, i det här fallet Ohlsons tolkning av Jesus budskap. 

Så borde det ha fortsatt. När samma Elisabeth Ohlson 2010 var aktuell med utställningen "Jerusalem", även den med hbtq-tema, plockade Världskulturmuseet ner ett av hennes fotografier. På bilden syntes tre män vid en muslimsk bönematta. Fotografierna av kristna och judiska hbtq-personer fick hänga kvar, men alltså inte den med muslimska homosexuella män. Det är inte det enda exemplet på när konstinstitutioner har plockat bort. Att grupper annars kan bli kränkta har varit ett återkommande argument.

Frågan är bara vem som riskerar att kränkas. Är det ateistiska bloggare som riskerar piskrapp och dödsstraff i länder som Saudiarabien och Pakistan? Feministiska konstnärer i Iran? Vad är det om inte "sparka neråt" att osynliggöra homosexuella muslimska män i en konstutställning? Vad är det vidare för "respekt" att se muslimer som oförmögna att klara av yttrandefrihet? 

I veckan nekade Polisen tillstånd för en ny koranbränning utanför Turkiets ambassad i Stockholm. När Rasmus Paludan i våras – i samband med påskupploppen – nekades tillstånd i Borås fick polismyndigheten bakläxa av förvaltningsrätten. Det ska mycket till för att få neka tillstånd, om Polisen har haft tillräckliga skäl den här gången återstår att se. 

1970 togs de sista resterna av förnekelsebestämmelsen, som kriminaliserade hädelse, bort ur grundlagen. Att det i ett fritt samhälle uppstår stök, och att människor med hot försöker tysta andra, är ofrånkomligt. Men det är ingen anledning till att börja rulla tillbaka yttrandefriheten, eller ha specialregler så fort islam kommer på tal.

Det måste vara fritt fram för den som vill häda, hur Koranen – eller för den delen i tredje Moseboken – än tolkas.