En behärskad gäspning är väl den starkaste reaktionen som är möjlig på det nya förslaget till bebyggelse i Odinslund. Det förra, från 2018 med byggnader i tegel och glas, fick tummen ned hos såväl de närmast berörda i kyrka och akademi som hos allmänheten. Ursprungsidén med något sorts akademiskt allaktivitetshus och kafé väckte ingen entusiasm. Även länsstyrelsen sade nej och beställde ett omarbetat förslag.
När det nu föreligger är väl det vänligaste som går att säga: det är tur att mycket av Uppsala byggenskap dras i långbänk. Det nya förslaget, som bär tydliga spår av anpassning till kritikerna, är ungefär lika intetsägande som dagens Odinslund är. De föreslagna byggnaderna har ingen kraftfull profil och de för ingen dialog med den intilliggande miljön, den miljö som med sina karaktärsbyggnader utgör Uppsalas hjärta.
Det finns föga i det nutida Odinslund som vittnar om att platsen har sina historiska rötter långt bak i förkristen tid, då platsen sågs som helig. Vi får läsa på i böcker om att området senare blev paradväg för kungar som färdades från Uppsala slott till Domkyrkan för att krönas. Där paraderade också kyrkans, kronans och akademins dignitärer när makten skulle befästas.
I dag är processioner och parader passé och kung Carl XVI Gustaf tog Övre Slottsgatan för att komma till lunchen på slottet när han och drottningen var i stan i april i år. Nutidens ideologiska demonstrationståg, eller jubeltåg med anledning av idrottsliga segrar, tar sig också andra vägar.
Drottninggatan som skulle bli en paradgata har hittills inte blivit mer än transportsträcka från centrum till de västra stadsdelarna. Dagens Uppsalabor flanerar nog eller slår sig till ro i bussen hellre än paraderar.
Vad ska man då göra med Odinslund? Parkerade bilar fyller delar av området men p-platser för knappast tankarna till något heligt eller högtidligt.
Marken väster om själva allén ägs av en stiftelse bestående av representanter för kyrkan, Uppsala universitet, kommunen och studentkåren och byggrätt finns. Detta är självklart frestande. En obebyggd tomt mitt i Uppsala! Men att bebygga området med hotell och liknande skulle innebära att området obönhörligt skulle fråntas möjligheter till utveckling i samklang med den historiska miljön.
Måste då denna plats absolut bebyggas? Naturligtvis inte. Men Odinslunds obefintliga identitet talar för att platsen bör få en tydligare utformning, till något som påminner om historien. Återvisa därför förslaget till långbänken.