Vår regering är inte van att regera. Det går över med tiden, om nu tiden ges. Därför pratar Liberalernas ordförande, Johan Persson fritt ur hjärtat på ett kvällsmöte med partikamrater, som kompis men inte som en minister och, som det tycks, utan insikt om att många är beredda att sticka kniven i hans rygg. Överlever han nästa partikongress?
Allvarligare är dock hur regeringen hanterar vår Natoansökan och relationerna till Turkiet. Detta har präglats av viljan att övertrumfa Socialdemokraterna genom att visa upp ett snabbt genombrott och ett turkiskt godkännande av ett svenskt medlemskap. Det är en iver som visar sig ohanterlig i ett internationellt perspektiv. Man får hoppas att UD och kabinettssekreterare Jan Knutsson avrådde vår statsminister från att resa till Ankara för att möta den turkiske presidenten Erdogan. Kanske skapade Kristerssons erfarenheter som kommunalråd i Strängnäs en överdriven tro på det personliga mötets betydelse. Bilderna från Ankara med en vänligt leende Kristersson och en iskall Erdogan säger mer än många ord. Som lök på laxen kom sedan utrikesminister Billströms försök att frambära politisk rökelse och myrra för att behaga Erdogan och som lämnade oss tomhänta.
I Erdogans basar finns ett pris på allting, helst det högsta möjliga. Han är inne i ett inrikespolitiskt maktspel där en misskött och närmast katastrofal ekonomi tvingar honom att spela alla de kort som utrikespolitiken och en stark nationalism erbjuder. Turkiets kontroll över vattenvägarna mellan Medelhavet och Svarta havet och dess rättigheter enligt Montreuxavtalet från 1936 ger honom en framträdande roll som en maktfaktor i stormaktsmotsättningarna kring Ukraina. I detta spel är Sverige bara en lanka, men även en sådan kan betyda något i poker om den tillför något till spelhanden. Erdogans intresse för Östersjöområdet är litet och även så om Sverige är medlem i Nato eller inte. Det betyder att efter valet i Turkiet nästa år, om han vinner, har han nog inga invändningar mot vårt medlemskap.
Det finns inga skäl att buga underdånigt för Erdogan. Rysslands krig i Ukraina kräver en nästan total insats av dess militära kapacitet (frånsett kärnvapen) och ger oss en tidsfrist på minst några år för att öka vår egen styrka. Vi har dessutom starka säkerhetspolitiska garantier från främst USA och Storbritannien.
Slutligen kan vi konstatera att vårt beroende av Nato alls inte är större än Natos behov av vårt territorium för att kunna försvara Finland, Norge och Baltikum vid en rysk aggression.