Boken “Hela havet stormar” (UNT, 22/5 22) beskriver vad konstfackprofessorn Sara Kristoffersson råkade ut för när hon i en debattartikel 2020 vände sig mot ett förslag att döpa om utställningslokalen ”Vita havet.” Fallet visar hur dagens normstyrning, oavsett hur goda föresatserna är, kan skapa utrymme för godtycklig maktutövning.
En grupp konstnärer menade att namnet Vita havet var rasistiskt. Delar av Konstfacks ledning lystrade, men Kristoffersson invände. Internt och sedan offentligt. Hon visade att det inte fanns saklig grund för att koppla namnet eller lokalen till rasism. Det ledde till en namninsamling på arbetsplatsen för ett debattinlägg som riktades mot Kristoffersson.
Hennes ord sades skada studenter och internt fick hon veta att kolleger starkt ogillat hennes tonläge. Konflikten eskalerade. Kristoffersson sjukskrevs. Konstfacks ledning såg det som nödvändigt att utreda om hon utsatts för kränkande särbehandling. Upprättelse i sikte?
Det vore ju inte orimligt. De flesta svenska högskolor och universitet har antagit en regel som säger att om någon upplever att den har blivit kränkt, så har en kränkning inträffat. Definitionen kan med all rätt kritiseras för att vara för vid. Men det borde väl kunnat gagna Kristoffersson? Emellertid tillämpas regeln olika beroende på vem som sagt vad.
I fallet med Inga-Lill Aronsson för några år sedan räckte det med att fyra studenter vid Uppsala universitet hävdade att någon kunde ha blivit kränkt av ett ord som hon som ”icke-rasifierad” använt vid en föreläsning, för att hon skulle klandras (UNT, 28/1-20). När Kristoffersson hävdade att namnet ”Vita havet” inte var rasistiskt och blev mobbad av kollegor för det så hände något annat.
Boken visar hur delar av ledningen reducerade det Kristoffersson varit med om till ”upplevelser”. Som när Konstfacks rektor skriver i Aftonbladet (31/5-22) ”Jag beklagar djupt Kristofferssons upplevelse av Konstfack som en arbetsplats med allvarliga arbetsmiljöproblem.” Ordet ”uppleva” används i olika former fem gånger i den korta artikeln.
Slutligen - för att bringa reda i frågan om Kristoffersson blivit utsatt för kränkande särbehandling så kallade Konstfack in en advokatfirma. Den kom fram till att så inte var fallet. Kristoffersson själv blev emellertid rejält granskad. Och kritiserad av utredarna. I boken ser Kristoffersson sig själv som Josef K. i Kafkas Processen. Så varför inte sammanfatta fallet så här: Jag är oskyldig sade Sara K. Svaret blev att så talar bara en skyldig.