Den enkla förklaringen ligger i det faktum att Sverige inte stängt av olika samhällsfunktioner på det drastiska sätt som en del andra länder har gjort. En och annan åtgärd kan gradvis avvecklas, men vi kan inte retirera från positioner som vi inte intagit. Men när budskapen om öppningar nu kommer från olika delar av världen är det lätt att ta för givet att en allmän kursändring också gäller för vårt land.
Var och en kan själv se hur många sedan en tid tillbaka börjat bete sig som om virusfaran i stort sett vore över – soliga uteplatser vid Fyrisån är lika lockande som de brukar vara vilket år som helst i slutet av april. Hur blir det då vid själva valborgs- och första maj-firandet? Och vid de fortsatta festtillfällen som kommer? Nationaldagen, skolavslutningen, midsommarafton …?
Vem vill inte kunna bortse från pandemin och de risker den kan medföra när det är så mycket trevligare att fira våren och sommaren som vi alltid kunnat göra? Och självklart finns det också en möjlighet, större eller mindre, att oron hela tiden har varit överdriven och att vi inte tar några större risker genom att bortse från den ena eller andra försiktighetsåtgärden.
Men vi måste ändå komma ihåg det viktigaste: Det virus som vi kallar för ”det nya coronaviruset” är verkligen nytt, i den meningen att det inte varit känt för sjukvården mer än ett fåtal månader. Så sent som denna vecka har nya symptom beskrivits och det anses inte längre som självklart att den som får sjukdomen (och överlever) kan räkna med att vara återställd redan efter ett par veckor. Vi vet fortfarande för litet.
Mycket talar för att vi i Sverige, eller åtminstone i Stockholm, nu har nått en platåfas och att den så kallade flockimmuniteten därmed kan börja uppnås. Men det innebär samtidigt att vi befinner oss i ett särskilt kritiskt stadium. Klarar vi av att upprätthålla restriktionerna så kan den fortsatta utvecklingen bli just den som vi alla hoppas på. Men om vi inte lyckas vända utvecklingen så kan följderna bli annorlunda.
Ansvaret ligger, precis som hittills, hos var och en av oss. Och om de restriktioner som hittills gällt inte räcker till så kan det, som statsminister Stefan Löfven sade vid onsdagens presskonferens, bli nödvändigt med striktare ingrepp än hittills. Om vi sanningsenligt vill kunna säga att Sverige gått över i en fas där det som länge varit stängt äntligen börjar öppnas, så måste vi först se till att ta oss igenom den fas där vi nu befinner oss.