När Amnesty (även i Sverige) nyligen påstod att Ukrainas regering gjort sig skyldig till folkrättsbrott så möttes det av förvåning och kritik från medlemmar. Varför skulle Ukrainas regering och försvar anklagas för att försvara landet från platser där ryssarna valt att föra krig? Många frågade sig: vad har hänt med Amnesty?
Jag tror att Amnestys agerande utgör ett slags symptom på ett mer utbrett problem med att frivilligorganisationer allt oftare får sina agendor ”kidnappade” av individer och organiserade aktörer som vill verka för egna intressen som kan ligga långt ifrån det ursprungliga syftet med en organisation.
Sverige har länge haft ett av världens starkaste civilsamhällen som har byggt på medborgarnas engagemang i frivilligorganisationer. Tyvärr har de som byggde upp verksamheterna inte lyckats rekrytera tillräckligt många nya medlemmar med god förståelse av, eller tillräckligt stark lojalitet till, verksamheterna. De maktvakuum som uppstått när en äldre generation lämnat ifrån sig rodren fylls ofta av dem som ser en chans att utnyttja lediga maktpositioner. Det sker ofta genom att verksamheten först, officiellt, ska ”moderniseras” och agendor breddas. Men det följs inte sällan i sin tur av att fokuset för verksamheten skiftar till helt nya ämnen.
Ett exempel är när Rädda barnen i Sverige upprättade en ”orostelefon för radikalisering”. Lite förvånande för den som trodde att Rädda barnen främst sysslade med att hjälpa barn i fattiga länder. Ett annat är när Svenska Freds samarbetat med politiska aktörer långt ut på vänsterkanten (till exempel vid genomförandet av protester mot NATO sida vid sida med Svensk-Kubanska föreningen och Palestinska Riksförbundet). En inte särskilt rolig överraskning för den som bara velat engagera sig mot vapenexport. Ett annat är när Hjärta och Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) genomfört urskillningslösa propagandakampanjer mot dem som forskat om islamister i Sverige. Och så Amnesty som i dag vill fokusera mer på att ”förebygga all form av exkludering eller olämpligt agerande” och som nu kritiseras för att (liksom Svenska Freds tidigare i år) ha anslutit sig till den ryska regeringens apologeter.
Frivilligorganisationer är utsatta för ett ”moral hazard”-problem. Organisatorisk styrka och ett omfattande förtroendekapital som med stor möda har byggts upp över lång tid, slösas lättvindigt bort av nya medlemmar eftersom de själva inte varit med och byggt upp eller tjänat ihop resurserna. Otack.