Det är lättare att lägga en stram budget än en expansiv. På så vis har ingen finansminister sedan Anders Borg (M) 2009-2010 haft en så ”enkel” uppgift som Elisabeth Svantesson (M). Vi skulle gärna vilja men tyvärr, omvärldsläget som ni vet. Därför satsar vi bara på det allra nödvändigaste.
Det allra nödvändigaste 2023 enligt den nya regeringen är trygghet, välfärd och en levande landsbygd. Således görs satsningar på i storleksordningen 5-7 miljarder kronor på rättsväsendet, stöd till kommuner och regioner och sänkt dieselskatt. Det betydligt högre elstödet, via avgifterna till kraftnätet, delas ut utanför statsbudgeten.
Kritiken kommer förstås. Den kan vara välmotiverad, om att biståndet inte räknas upp eller att klimatsatsningarna i stort sett uteblivit. Men huvudspåret är att det är alldeles för lite, för lite för att kommuner och regioner ska kunna möta lågkonjunkturen och dessutom flagranta löftesbrott: bränsleskatten skulle ju sänkas med sju kronor.
Regeringen hade dock stött på värre problem om man sänkt skatten på löner och pensioner. Nu visar regeringen över hela linjen att det är stramhet som gäller, på grund av omvärldsläget och inflationen. Dessutom kan kommuner och regioner räkna med påfyllning i vårbudgeten om läget i världen och ekonomin då stabiliserats.
Regeringar i allmänhet får också större problem med trovärdigheten när de hanterar stora reformutrymmen. De tenderar då att blomma ut i vidlyftiga reformer som sänkta arbetsgivaravgifter för unga, familjeveckor eller friår. Detta slipper Svantesson i sin första budget.