Handspriten vid ingången till affärer lär försvinna. Kanske inte imorgon, men någon gång ska vi ju återgå till ”normalläge”. Kommervi sakna den? När förkylningen gör sina vändor på jobbet och brev från förskolan varnar för ”vinterkräksjukan”, när vi kallsvettas i soffan tack vare den krasslige kompisen som dök upp på AW:n i förrgår trots snuva – kommer minnena av tiden där alla tog ansvar för de baciller som förs in i det offentliga rummet då att te sig rosenskimrande?
Det är ingen hemlighet att allt fler företag funderar över sina dyra kontorslokaler nu när det har gått, rent generellt, helt okej för många att jobba hemifrån. Kanske har vissa privata relationer tärts av konstant samlevnad, men betyder det verkligen att vi själva vill jobba på plats framöver – eller bara att vi hoppas att de vi lever tillsammans med är hemifrån mellan 09:00 och 17:00? Någon måste ju trots allt passa den införskaffade coronavalpen.
Rädslan för smitta har även gjort oss mer lyhörda för hur de vi har runt oss mår. Dels rent medicinskt, men frågan ”Hur mår du?” går djupare än så. Med tanke på de oroväckande nivåerna av psykisk ohälsa i befolkningen, både innan pandemin och som en följd av den, är det bra att vi checkar av mer med våra närmsta.
Den som tänker lite längre förstår såklart att det, vare sig det råder en global pandemi eller inte, alltid är ohyfsat att smitta andra. Vållande till sjukdom eller kroppsskada, kallas det i lagboken. Klassificeringen av riskgrupper pekar ut dels de äldre, dels de som av en annan anledning behöver oroa sig för en sjukdom. Högt på listan står de som nyligen genomgått behandling för cancersjukdomar, de som lever med nedsatt lung- eller njurfunktion, har haft problem med hjärtat, samt alla graviditeter som varat längre än tjugo veckor eller där den blivande mamman är över 35 år. Dessa grupper riskerar stora besvär även från andra sjukdomar än covid-19, och ansvaret för att inte sprida smitta behöver vi ta med oss även framåt.
I mitten av förra seklet inleddes två stora forskningsstudier vid Harvarduniversitetet, vars avsikt var att kartlägga vilka faktorer som bidrog till bibehållen hälsa långt upp i åldrarna. Efter nästan 90 år visar studierna att nära relationer är starkt korrelerat med psykisk och fysisk hälsa, och att dessa faktiskt är viktigare än andra faktorer såsom höga inkomster, trygga bostadsområden och tillfredsställande arbeten. Under det här året, när vi tvingats prioritera i våra umgängeskretsar, har vi getts möjligheten att verkligen fokusera på de relationer som vi värderar högst. Studierna visar att det är våra nära och kära som håller oss vid liv, och därmed behöver vi även framåt ta ansvar för att hålla dem friska – om inte annat så av ren självbevarelsedrift.
Bokhandeln ökade sin omsättning med 340 miljoner kronor förra året, och det är pandemin som ligger bakom. Med tanke på att vart sjunde nyårslöfte som gavs för 2021 handlade om att läsa mer, är detta en av de få positiva pandemikonsekvenserna.
Kanske är den frågan vi alla behöver ställa oss själva inte hur vi åter går till de vi var innan vintern 2019, utan vad vi har lärt oss av de senaste 18 månaderna. Inte för att förminska de offer och andra hemskheter pandemin gett oss, utan för att försöka ta med oss denna tids lärdomar. Vi har blivit bättre på att umgås med oss själva, visar vården mer uppskattning, tar bättre hand om varandra och tar mer ansvar för oss själva.
För egen del hoppas jag handspriten fortsätter stå som en trygg ”mom-friend” vid utgången från snabbmatsrestaurangerna, och att de jag har runt mig fortsätter ta ansvar för att inte sprida smitta.