Frankrikes kärnreaktorer rostar och producerar mindre el än på decennier. Starten för finska Olkiluoto 3, ”räddningen” för de höga elpriserna i Norden, har skjutits upp till 12 december. Samtidigt har Sveriges största reaktor, Oskarshamn 3, tagits ur drift för en översyn. Till råga på allt meddelar tyska Uniper, delägare i svensk kärnkraft, att det är ”uteslutet” att bygga ny kärnkraft i Sverige (Ekot 10/11).
Vad har kärnkraftsvännerna egentligen kvar att hoppas på? Är det Vattenfalls nya direktiv att ”planera för ny kärnkraft”? Hittills har detta lett till ett beslut att undersöka möjligheten för små modulära reaktorer (SMR) på de befintliga kärnkraftsplatserna i landet.
Den nya regeringens strategi att elektrifieringen ska rädda både klimatet och svensk konkurrenskraft, senast framförd av klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) i SVT:s Aktuellt (6/11), får sig törn på törn. Motståndaren Per Bolund (MP) behöver inte anstränga sig nämnvärt för att resa frågetecken. Det tydligaste exemplet på läget i debatten är att avfallet och risken för olyckor, det egentliga skälet till kärnkraftens tillbakagång, knappt tas upp längre.
Bakom de negativa rubrikerna finns dock en verklighet där kärnkraften fortsätter att leverera el 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året, med lägre koldioxidutsläpp än någon annan energikälla. Trots förtida nedläggningar står den fortfarande för drygt 30 procent av elproduktionen i Sverige. Underhåll ingår i bilden, nu som alltid.
Olkiluoto 3 kommer att producera el med nästan dubbel effekt jämfört med reaktor 1 och 2, 1 600 MW. Efter problemen, reaktorn skulle ursprungligen ha startats 2009, benämns den nu samfällt som ”en lysande affär”. Betydelsen för den nordiska elmarknaden kan heller inte överskattas.
Kärnkraft är politik och debatten innehåller överdrifter åt båda hållen. Allra mest politik är den i Tyskland. Vad Unipers talesperson säger är knappast relevant eftersom företaget snart tas över av staten. Förbundskansler Olaf Scholz har redan skjutit upp stängningen av de sista reaktorerna från årsskiftet till 15 april. Hans alternativ till rysk gas är annars att öka brytningen av brunkol igen, den för klimatet överlägset värsta energikällan.
Medan kärnkraften tuffar på och ger oss el ännu en vinter kan klimat- och miljöministern bredda debatten, tala om både elektrifiering och utsläpp, på både kort och lång sikt. Kärnkraftsmotståndarna lär däremot fortsätta på sitt smala spår, som de gjort sedan 1970-talet.