Med långa slutartider och lite mekanik kan man fotografera galaxer och nebulosor som inte syns med blotta ögat. Jag lyckas ta mig ut högst ett par nätter varje år. Det ska vara stjärnklart och man måste ut en bra bit från stan. Man får frysa. Men det är det värt. Inte för att mina bilder brukar bli så bra. Men medan kameran arbetar så finns det en hel del att titta på. Planeter, stjärnbilder, meteoriter, satelliter, och ibland norrsken.
Och så kan man lyssna på alla bisarra ljud som kommer från den mörka skogen. Rävar och rådjur experimenterar med läten som kan skrämma slag på vem som helst. Då infinner sig magin. Men inte den Disney, tevekockar och mäklare syftar på. Den handlar om det idéhistorikern Keith Thomas beskriver i boken ”Religion and the Decline of Magic”.
Han beskriver i detalj hur magin i vår del av världen brukade fylla människornas tillvaro. Det är inte så länge sedan som profetior, utsagor från kloka gummor och gubbar, helbrägdagörare, spöken, älvor, vättar, hamnskiftare, troll, järtecken, lyktgubbar och irrbloss togs för givna. Vissa krafter var goda och hjälpsamma. En del upprätthöll rättvisa. Många var rakt igenom onda.
I dag är mycket av magin borta. Ärkebiskopen gjorde ett nyligen försök att i teve att prata om mysterier. Det gick sisådär. En naturvetare (UNT 2023-12-22) förstörde stämningen. Men jag vill ändå berätta att en gång när jag satt där och fotograferade så kände jag att någon tittade på mig. När jag såg mig om så upptäckte jag att jag fått sällskap av en stor fälthare.
Den bara satt där. Helt orädd. Öron spetsade. Jag rörde mig inte. Ibland tittade den på mig. Men den tycktes vara mest intresserad av Orionnebulosan i syd. Efter en stund gav den sig iväg med några slöa skutt. Ovanför huvudet, hela vintergatan. Och nere på jorden, en bekantskap med en hare i vinternatten. Det var magi.
Eller inte. Kanske haren som jag fick sällskap av led av en hjärnskakning och hade tappat omdömesförmågan. Och mina känslor handlade väl mest om antropomorfism – människans psykologiska behov av att tillskriva framför allt djur mänskliga egenskaper. Hur som helst. Det var många år sedan jag träffade haren, och den har säkert avslutat sitt jordeliv nu. Men kanske har den gjort kaninerna sällskap i de långörades eftervärld som Richard Adams beskrev i ”Den långa flykten”. Ni kanske minns Femman, Hassel, Maskros och alla de andra? Och, kanhända, satt haren där i självförälskelse och drömde om att bara få se en skymt av Lepus strax under Orionnebulosan. Harens stjärnbild.
Gott nytt magiskt år.