Politik är det möjligas konst, sa en gång den brittiske premiärministern Harold Macmillan. Kommunpolitik är det möjligas konst, skulle KS-ordföranden Erik Pelling (S) kunna travestera när han svettas över förhandlingarna med uppstickaren Stefan Hanna och Utvecklingspartiet demokraterna (UP).
Stor möjlig konst kommer att krävas av kommunledningen i Uppsala för att hantera Uppsalapaketet som slöts med region och stat under en tidigare majoritet. För att ingå i majoriteten lovades UP bland annat en folkomröstning om spårväg och detta löfte processas just nu i Stadshuset.
Folkomröstning ska det bli i anslutning till valet till Europaparlamentet nästa år – men om vad det ska röstas är i dagsläget oklart. Spårvägsutbyggnaden, som redan beviljats statsstöd, måste beslutas i år, i kommunfullmäktige. Det betyder att den kommande folkomröstningen ska handla om något annat – Uppsalas utveckling, föreslår Stefan Hanna.
Applåder från vetenskapen uteblir. Statsvetarprofessorn Karl-Oskar Lindgren skakar på huvudet och ser mest svårigheter (UNT 3/4 2023).
Uppsalaborna tar sig troligen för pannan och undrar hur detta ska sluta.
Kommunala folkomröstningar är ett instrument som ska användas sparsamt och kanske helst inte alls. Kommunpolitik är inte bara en konst utan handlar ofta om komplicerade frågor med konsekvenser för lång tid framåt. Att folkomrösta om Uppsalas utveckling är därför ingen bra idé. Även frågan om kollektivtrafik är komplicerad, har inte några klart avgränsade alternativ och hör därför inte heller hemma i en folkomröstning.
Ja, ett undantag. Man kan folkomrösta om vilken färg spårvagnarna ska ha om det inte går att enas.
Att det skulle bli lika lätt i dag att leda in Uppsala på ny och avancerad trafiklösning som det var för Uppsalaborna och politikerna för 120 år sedan när Uppsala började bygga elektrisk spårväg trodde väl ingen. Då, berättar Erik Lindblad på Stadsarkivet, inleddes sonderingar våren 1905. Den 4/1 1906 beslutade stadsfullmäktige om spårväg och den 9/11 1906 rullade den första spårvagnen i Uppsala till stadsbornas hurrarop. Någon undersökning av marken hade inte hunnit utföras men viljan att ligga i täten på utvecklingen av staden var utmärkande för den tidens politiker.
I dag kan vi mer, både politiker och allmänhet. Vi vet att vi måste ha koll på markförhållanden och vi vet att vi måste göra rimliga överväganden om de ekonomiska förutsättningarna. Men vågar vi visa samma djärvhet som präglade Uppsalapolitikerna och Uppsalaborna 1906?