Om ditt enda husgeråd är en brödkavle, så kommer varje utmaning att se ut som en deg.
Julen 2020 ligger ett extremt utmanande år bakom oss. Tusentals döda och långtidssjuka svenskar i covid-19. En utmattad sjukvård. En urvattnad ekonomi.
Likt Job i Bibeln frågar vi oss förstås hur dessa olyckor kunde drabba oss. Vem bär egentligen skulden? Verktyget för tolkningen, vårt mentala husgeråd, är inte längre religion. I stället förlitar sig de flesta på vetenskap och politik.
Viruset är ett medicinskt problem, men blir genast politiskt. Brister blottläggs i vård och omsorg. Strategier diskuteras. Statistik jämförs mellan länder. Experter och ministrar får äta upp förhastade slutsatser.
Allt detta är nödvändigt. Det är mediernas och oppositionens roll, att se till så samhället fungerar bättre nästa gång degen jäser över. Och ändå är det något som skaver. Vi har ju sett mönstret så många gånger förr, med samma unikt svenska dramaturgi.
Världens mest sekulariserade välfärdsparadis saknar psykologiska redskap för att hantera olyckor. Vi saknar förtröstan. Vi ser varje avvikelse, till exempel i form av dödsfall, som ett oacceptabelt undantag.
Pandemin 2020 är i grunden en naturkatastrof, på samma sätt som Estonias förlisning 1994 skedde i en storm, eller tsunamin 2004 orsakades av en jordbävning. Självklart spelar mänskliga misstag en roll för förloppet. Men nog är det tänkvärt hur varje nationell tragedi omgående blir en fråga om politik, som om orsak och verkan var omvända.
Estonia har förblivit ett öppet sår i ett kvartssekel på grund av detta politiska fokus. Tsunamin förvandlades på några dagar från en kataklysm i Indiska oceanen till en fråga om kommunikation mellan UD och statsrådsberedningen i Stockholm, tusentals mil från epicentrum.
Konspirationsteorierna i spåren av varje nationellt trauma speglar denna enorma förväntan på svenska myndigheter. När olyckor händer måste det helt enkelt finnas en avsikt. Slump och inkompetens räcker inte som förklaringar.
Inställningen för med sig tre problem – ett existentiellt, ett professionellt och ett politiskt. Vi har svårt att sörja och gå vidare när alla tragedier måste vara någons fel. Vi får rädda ledare som bara försöker undvika ansvarets Svarte Petter. Vi får växande populism, med budskapet att eliten och expertisen alltid har FEL.
Klarar vi att hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt: acceptans och kritiskt tänkande sida vid sida? Det vore om inte ett julevangelium så kanske ett nyårslöfte.