Framför allt är det kallt. Den fuktiga luften letar sig innanför kläderna. Minnena av ljusa sommarkvällar, syréndoft och ljummen asfalt är avlägsna. Vi har klätt barnen i ullunderkläder och fleece under den glittriga klänningen och riddarutstyrseln. Mössor och vantar är inte förhandlingsbara. I barnens händer dinglar pumpahinkar, den ena har även ett blinkande pumpadiadem på huvudet och den andras ansikte täcks av en läskig mask.
Vi vuxna suckar och tittar på varandra. Ett snabbt varv och sedan är vi klara med Halloweenandet. En timme senare håller vi fortfarande på. Skratten ekar mellan husen. Grupper av föräldrar, barn och ungdomar letar sig fram mellan gravstenar i papp, spindelnät och plastskelett. Vissa har gått all in och dekorerat sina hus med läskiga clowner som stirrar ut genom fönstren, mystisk rök och blodspår. I ett hus är det en av förskolebästisen som öppnar och bjuder på godis, i ett annat dyker en klasskamrats mamma upp som häxa och undrar vad det är för bus som utlovas. Glädjen går att ta på.
För de generationer svenskar som inte vuxit upp med Halloween kan det kännas ovant med alla pumpor och skelett som väller över oss i slutet av oktober. Det är inte svenskt, utan amerikanskt, heter det ofta. Kommersiellt, kletigt, förskräckligt, ropar glädjedödarna.
Det är vad Halloweenkritikerna är, glädjedödare. Halloween stör inte allhelgona, vilket ibland påstås. Det finns plats för både att minnas dem man älskat och för att skrattande gå från hus till hus och imponeras av all kreativitet.
För 2000-talets barn är Halloween dessutom inget främmande. Det är en del av deras kultur. Det är så kulturella uttryck fungerar, de är levande materia, ständigt i rörelse. Det finns ingen, i alla fall väldigt få, kulturer som inte påverkats, inspirerats och förändrats över tid. Olika sätt att markera samhörighet och gemenskap föds och försvinner. Svensk, tysk, kurdisk eller japansk kultur finns i allra högsta grad. Men den ser inte exakt ut i dag som för 100 år sedan och om 100 år har med all säkerhet nya kulturella uttryck etablerat sig.
Är det något vi svenskar behöver vid den här tiden på året då det är mörkt och kallt och julmyset ännu är långt borta, är det också just att få klä ut oss, skratta och äta godis. Få saker får en att glömma att man fryser lika bra som barnskratt och mammor i häxhatt.
Så ta gärna med barn och barnbarn till kyrkogården i helgen och lär dem om den svenska seden att tända ljus för dem vi mist. Men passa även på att följa med och lära av de unga nästa gång det är dags för bus eller godis!