Förra veckan häktades två klottrare misstänkta för omfattande klotter på tunnelbane- och pendeltåg i norra Stockholm. Trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M) var snabbt ute och krävde ett ”stort och kännbart” skadestånd (SvD, 12/12). Han föreslog även fängelse ”för att statuera exempel”.
Det är ett makalöst uttalande av en ledande politiker om rättsväsendets arbetsgång. Men svenska politiker har alltid angripit dem som sprejar. I början av nittiotalet föreslog justitieminister Anna-Greta Leijon (S) godtycklig visitering av personer som misstänktes bära på sprejburkar eller spritpennor men förslaget föll i riksdagen. Några år senare beslutades att Stockholm skulle bli världens renaste stad.
När den världskände graffitikonstnären Nug som examensprojekt från Konstfack 2009 sprejade hela insidan av en tunnelbanevagn svart ställde sig dåvarande kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (M) i Aktuellts studio och förklarade att ”det här är inte konst utan skadegörelse”.
Mathias Sundin från dåvarande Folkpartiet startade kampanjen ”Inga mer skattepengar till Konstfack”. Borgerliga politiker inkallade Konstfacks rektor till riksdagens utbildningsutskott för en uppsträckning.
På andra sidan Östersjön hängde ett signerat exemplar av Nugs examensverk ovanför arbetsbordet hos Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki, Finlands dåvarande kulturminister – för att påminna honom om att människor och inte politiker bestämmer vad konst är.
För tre år sedan anlitade konstnären Saga Berlin tre personer för att spreja en tom kommunal utomhusbassäng i södra Stockholm. Hon hade samlat in 70 000 kronor och ordnat offerter för att sedan få bassängen sanerad för ungefär halva det beloppet.
Det stred mot lagen om offentlig upphandling enligt byråkraterna, som ställde Berlin inför rätta för att betala runt 300 000 kronor som staden tvingats upphandla sanering för. Hon dömdes i tings- och hovrätt, och överklagan till Högsta domstolen avslogs förra månaden.
Graffiti och klotter har alltid avfärdats med att det kostar skattebetalarna mer än det smakar. Men om en konstnär raderar sitt verk för ungefär en tiondel av kommunens pris, exklusive rättegångskostnader, så håller politikernas främsta argument inte längre.
Att se varje sprejad centimeter som en skada är dock politiskt användbart: det ogiltigförklarar nyttig och relevant samhällskritik. ”Angrepp som bästa försvar”-strategin har gjort den offentliga debatten till en politisk monolog utan att Sverige blivit renare. Men det bekräftar samtidigt för utövarna att sprejandet är ett effektivt sätt att nå fram direkt till politiker.