Sju feta år brukar följas av sju magra, som det står i Bibeln. Politiskt har vi genomlevt sju sjuka år, från Brexit och Trump till ett tyskt delstatsval där extremhögern blev störst för första gången sedan Hitler.
Förklaringarna till de demokratiska chockerna är många. Många skyller på nyliberalismen. Decennier av marknadstänk skapade döende industristäder, en pressad underklass och superrik överklass, sägs det. Därav missnöjet med arroganta eliter.
Teorin har så stora logiska hål att du kan trycka frihetsgudinnan genom dem. Första frågetecknet är varför amerikaner valde en superrik, arrogant fastighetsfifflare från hjärtat av en kultur de avskyr, det syndiga Manhattan?
Och varför finns inget samband mellan graden av fri marknad och graden av populism? Ta Frankrike och Italien till exempel. De minst marknadsliberala länderna i den rika världen, med skyhöga offentliga utgifter för lånade pengar. Populismen äger ändå.
Extremhöger frodas både i regioner som är fattigare än riksgenomsnittet – som östra Tyskland – och i regioner som är rikare, som norra Italien. Inte kan man skylla på avindustrialisering heller. Ta Österrike, som har såväl en stor tillverkningsindustri och generösa sociala utgifter som den hårdaste högern.
Inte marknadsliberalismens fel, alltså. Kan det då bero på migrationen?
New York City har nästan sex miljoner invandrare, en tredjedel av befolkningen. Röstar man på Trump där? Skulle inte tro det.
Till och med Hillary Clinton lyckades vinna New York State med 1,7 miljoner röster mot honom 2016, fast hon förlorade i flera delstater där hon hade öppet mål. Omvänt kan man notera hur till exempel Ungern och Polen är besatta av muslimska flyktingar, fast dom knappt har tagit in några.
Mysteriet tätnar. Den som söker en enkel förklaring till skiftet från traditionell politik till auktoritär populism får nog titta på den digitala explosionen. Destruktiva algoritmer tog det öppna samhället med överraskning.
Tiden är också en faktor. Avståndet växer till fascismens och kommunismens elände, minnet bleknar, och nya generationer kostar på sig att leka med elden.
Sist och slutligen ska man inte underskatta individers betydelse. Charmtrollet Boris Johnson var avgörande för Brexit, som majoriteten av britterna nu bittert ångrar. Donald Trump är en unik personlighet, utan given efterträdare i det Republikanska partiet som kan ta hans oberäkneliga revolution vidare.
En tröstande tanke. Även om marginalerna är små kanske vi står inför sju år av normalitet.