För andra gången på en månad har Sveriges ambassad i Bagdad stormats av rasande demonstranter, som protest mot en koranskändning på Stockholms gator.
I samma veva sparkade Bagdadregeringen ut Sveriges ambassadör, och sen började missnöjesyttringarna spridas genom övriga Mellanöstern. I skrivande stund har bland annat Qatar, Iran och Saudiarabien gjort skarpa diplomatiska markeringar och de skriftlärde vid al-Azharuniversitetet i Kairo har krävt bojkott av svenska varor. Fortsatt bojkott, åtminstone, eftersom de ropade på bojkott redan efter koranbränningen i juni.
Även den gången stormades Sveriges Bagdadambassad av en uppretad folkmassa, och även den gången rörde det sig om anhängare till den irakiske islamistledaren Moqtada al-Sadr.
Att det är just Sadr som lett protesterna har sina skäl, och i botten av varje utrikespolitisk kris ligger som vanligt inrikespolitiken.
Moqtada al-Sadrs namn dök första gången upp i svenska medier år 2003, efter USA:s invasion av Irak – lika idiotisk och illegal som dagens ryska rövartåg i Ukraina, fast med fler medlöpare i Sverige. Det maktvakuum som följde det amerikanska fälttåget lät Sadr kliva fram som tung ledare inom Iraks shiamuslimska folkmajoritet, inte minst på grund av hans oöverträffade förmåga att locka ut anhängare på gatan.
Han har spelat många roller sedan dess: milisledare, politiker, islamist, nationalist, populist. På senare år har han uppträtt som försvarare av Iraks oberoende gentemot Iran, som utövar stort inflytande bland irakiska shiamuslimer. Oavsett skepnad har Sadr alltid stått i politikens centrum, varit en av de ledare man måste förhandla med inför och efter varje val.
På senare år har han dock tagit flera politiska snedsteg, vilket har lett till att Irak nu leds av hans rivaler. Det har ställt Sadr själv i skuggan, och där trivs han inte alls. Således agerar han på den arena där han är starkast: på gatan, genom utomparlamentariska maktdemonstrationer. Och vilken fråga passar en islamist som tävlar mot andra islamister bättre än att gå till storms för religionen?
När väl Moqtada al-Sadr bevisat sin renlärighet genom att låta storma en svensk ambassad, kan hans rivaler knappast vara sämre. Då måste regeringen kasta ut diplomater och Ericssonanställda – och sen är den regionala spridningen igång. Har Irak satt ner foten kan väl inte saudier, iranier och qatarier låta det koranbrännande hednafolket i norr slippa undan? Kan Turkiet? Hur blir det med Nato?
Och vips, så har svensk utrikespolitik kapats av irakisk inrikespolitik.