Det skulle vara en framgångshistoria, men inget lyckligt slut låter sig skönjas. Efter störtandet av Sudans diktator Omar el-Bashir år 2019 har det hårt prövade landet varken demokratiserats eller stabiliserats, utan tvärtom försjunkit i ännu värre oroligheter.
Det nya året inleddes med att premiärminister Abdullah Hamdok, som först greps av militären i oktober och sedan återinsattes en månad senare efter protester, lämnade sin post igen. Samtidigt böljade demonstrationer fram och tillbaka på Khartoums gator. Hamdoks avgång har “undanröjt det sista fikonlöv som skylde den här regimen och vad som återstår är en fullfjädrad militärdiktatur”, varnade advokaten Ahmed al-Gaili i en intervju med al-Jazira.
Att det är stökigt i Sudan är förstås inget nytt. Även med hänsyn till Afrikas rika utbud av instabila stater står landet i “en egen klass, med sex kupper och tio misslyckade försök sedan självständigheten 1956”, konstaterar The Economist.
Under flera årtionden var det kring södra Sudans självständighetskrig allt kretsade, en grym konflikt som spred kaos både inom landet och i övriga regionen. Kring 2005 var det dock striderna i Darfur som toppade löpsedlarna och Bashir åtalades för folkmord av Internationella brottmålsdomstolen. Än i dag är det oroligt i Darfur, trots att FN:s och Afrikanska unionens fredsuppdrag avslutades förra året.
Att Sydsudan till sist vann sitt oberoende 2011 satte inte punkt för norra Sudans problem. När oljan försvann med södern sprack det upp ett stort hål i ekonomin, vilket banade väg för protesterna 2019 och Bashirs störtande. Men inte heller diktaturens fall gav någon respit. I stället flyttade maktkampen in i det nya övergångsstyret, mellan Hamdoks civilister och militärerna runt juntaledaren Abdelfattah al-Burhan.
Den som har gevären bestämmer och det är förstås Burhan som nu har sista ordet. Men hur hans nygamla regim än vrider och vänder sig – en dag eftergifter, nästa polisvåld – tycks den inte få ordentligt fotfäste.
I stället vänder man sig utåt, söker stöd från ryssar, amerikaner, israeler, emiratier och andra. Omvärldens rivaliteter sipprar samtidigt tillbaka in i Sudan. Sedan 2019 har Khartoumregimen hunnit erkänna Israel, vilket retade upp en hel del sudaneser, teckna avtal om en rysk marinbas, vilket retade upp amerikanerna, suspendera samma avtal, vilket retade upp ryssarna, och hamna i strid med Etiopien om en omtvistad gräns, vilket i värsta fall kan leda till krig.
Frågan är inte längre om Sudan kan lösa sina problem, utan om de kommer stanna i landet.