Ända sedan diktatorn Moammar al-Gaddafi dödades för tio år sedan, den 20 oktober 2011, har Libyen saknat en fungerande regering. Jag besökte själv Benghazi under kriget och skrev här i UNT om det dystra scenario som då börjat ta form. Visst firade man i den Gaddafifientliga staden sina framgångar och nog rådde stor optimism. Men det övergångsråd som skulle föreställa en regering tycktes inte utöva något som helst inflytande över de beväpnade män som myllrade runt på gator och torg.
Som Mao Tse-tung har konstaterat växer all politisk makt ur gevärspipan. Det är som det är med den saken. Men när man har väldigt många gevärspipor blir det väldigt många rivaliserande makter.
Libyen förföll alltså i statslöst kaos. Snart hade varenda stad och landsände karvats upp av milisgrupper som slogs eller slöt överenskommelser med varandra, allt efter dagsformen.
Hela tiden fanns utländska intressen med i mixen. Med tiden utkristalliserades två huvudsakliga läger, som i någon mån följde libyska politiska och geografiska linjer men som framför allt avspeglade maktblocken i Mellanöstern.
I västra Libyen, inklusive huvudstaden Tripoli, samlades miliser och partier som stöddes av Turkiet, Qatar och större delen av EU. I östra Libyen tronade krigsherren Khalifa Heftar över andra miliser, med stöd från Förenade arabemiraten och Egypten, sedermera även från Ryssland och Frankrike.
Ungefär på det viset har Libyen varit kluvet sedan 2014. Konflikten har för det mesta sjudit på låg värme, men den kan flamma upp i ohyggligt våld när de utländska sponsorerna vrider upp temperaturen. Ändå sker ingen förändring. Varje ny utlandsstödd offensiv pareras ofelbart av den andra sidans utländska anhängare, som ser till att återställa balansen.
Steg för steg har Turkiet (i väst) och Ryssland (i öst) börjat framstå som de viktigaste av dessa utländska makter. Turkisk trupp deltar sedan i vintras öppet i striderna, medan Ryssland främst agerar genom ljusskygga privata legoknektsbolag. Det var ryskt och turkiskt inflytande som ledde till att en ny vapenvila slöts i oktober 2020, vilket följdes av FN-ledda samtal och ett löfte om riksomfattande val den 24 december 2021.
Det är väl också ungefär dit vapenvilan kommer att räcka.
Ännu finns varken ömsesidigt accepterade vallagar eller andra förberedelser på plats, och ingen inbillar sig att valet – om det alls kan hållas – kommer att accepteras av förlorarna. Följden blir antingen nya strider eller fler förhandlingar och förhalningar.
För Libyen väntar med andra ord varken en god jul eller ett gott nytt år.