Hade Sverige sin brexit-omröstning 13 år före Storbritannien? Visserligen var folkomröstningen 2003 en fråga om att gå med (i EMU) och Storbritanniens 2016 en fråga om att gå ur (EU). Men argumenten var ändå snarlika. Byt ut ”Bryssel” i brexitdebatten mot ”Frankfurt” (där ECB-högkvarteret finns) i EMU-debatten så tonar likheterna fram. Att skrämmas med maktförskjutning och maktlöshet är alltid gångbart.
Debattörerna Leif Pagrotsky (S), som gick emot sitt parti 2003 och förordade nej till valutaunionen, och Gunnar Hökmark (M) hade båda blivit 20 år äldre när de framträdde i SVT:s Aktuellt (30/1) och åter debatterade euron. Men argumenten var i stort sett desamma.
Det har runnit en del vatten under valutabron under två decennier. En finanskris, en långdragen eurokris och en pandemi för att nämna det viktigaste. Ingången till debatten var ändå den allt svagare kronan. Den amerikanska dollarn har de senaste tio åren blivit 64 procent dyrare för svenskar och euron 31 procent. Dollar kostar nu cirka 10,40 kronor, euron cirka 11,30. Dags att ompröva beslutet från folkomröstningen? Det var frågan i studion.
Men Pagrotsky anser att utvecklingen bevisat att svenskarna gjorde rätt 2003. Huvudskälet var och är den självständiga Riksbanken. Genom att fatta egna räntebeslut har Sverige klarat de ekonomiska kriserna betydligt bättre än omvärlden, hävdar han. Sverige har varken behövt anpassa sig till det starka Tyskland eller skuldkrisländer som Italien och Grekland.
Kronkursens utveckling har också varit mer positiv än negativ för landet, enligt Pagrotsky. Sverige är ett exportberoende land och en svagare krona gynnar dessa företag. Detta gynnar i sin tur jobben och arbetsmarknaden som sätter lönenivån efter den konkurrensutsatta industrin. Den goda utvecklingen av reallönerna i Sverige är indirekt en effekt av den egna valutan, anser den f d näringsministern.
Resonemanget hänger inte ihop. Påståendet om Riksbankens självständighet faller samman direkt om man tittar på utvecklingen av styrräntan de senaste 20 åren. Den är i stort sett identisk med ECB-räntan, båda med en viss fördröjning gentemot USA:s Fed.
Kostnaderna för kronförsvagningen är svårare att sätta fingret på. Man kan konstatera att kronan hade samma värde som schweizerfrancen 1970, vilken nu är tio gånger dyrare. Man kan också fundera på om Leif Pagrotsky velat behålla devalveringspolitiken från 1970- och 80-talen. Det vore väl toppen för exportföretagen?
Nej, en ständigt svagare krona påverkar förtroendet internationellt och viljan att investera i Sverige. Exportkreditnämnden lyfter också fram att exportföretagen får färre skäl att rationalisera produktionen, de är ju konkurrenskraftiga ändå. Dessutom innehåller exportprodukterna allt fler komponenter som importeras, effekten av en försvagning är därmed långt ifrån lika stark som den varit historiskt.
Sammantaget är fördelarna med kronförsvagningen alltmer som den gamla liknelsen om att kissa i byxorna när det är kallt ute. Det känns varmt och skönt till en början.
En ny folkomröstning är sannolikt inte i faggorna. Budskap om internationellt samarbete brukar inte lyfta, fråga bara Jan Björklund som drog till med ”mer EU” inför valet 2018. Det lyfter inte förrän det i princip är för sent. Som att ansöka om anslutning till Nato när den ryska armén redan gått in i Ukraina.
De baltiska länderna agerade proaktivt, och vid årsskiftet blev Kroatien 20:e land i eurozonen. Sverige kommer att ha kvar sin skvalpvaluta tills det inte längre fungerar. ”Skvalpvaluta” ska inte uppfattas som nedsättande, det är bara att titta på hur kronkursen utvecklas.