Det är 20 år sedan Uppsalas kommundelar försvann. De flesta minns nog inte att de var 14 till antalet, från Centrala staden ut till landsbygdskommundelar som Rasbo eller Almunge-Knutby. Några vill kanske inte minnas. Kommundelarna blev långt ifrån den demokratiska fullträff som reformen var tänkt att bli.
Ingen kommundelsnämnd kunde genomföra särskilt många av invånarnas önskningar. En förklaring var 1990-talskrisen och dess efterdyningar, budgetramarna var små. En annan orsak var rent statistisk. Ett exempel jag själv granskade var en socialt mycket utsatt familj som flyttade till Björklinge-Bälinge i slutet av 1990-talet. Eftersom lagbunden verksamhet som skola och omsorg måste genomföras var man tvungna att spara på annat.
Besparingsförslagen i de 14 kommundelarna lades högt och lågt. På fullt allvar övervägde en nämnd att dra in fikat på mötena. Men generellt riktades blickarna mot service som var frivillig, som fritidsgårdar och bibliotek. För invånarna i Björklinge och Bälinge väntade kraftigt minskade öppettider på de två små biblioteken.
Det är svårt att inte tänka på 1990-talet när kulturnämnden i torsdags beslutade att stänga biblioteket i Vänge 2024. Om inte ytterligare sju miljoner kronor kan skakas fram riskerar dessutom fler bibliotek att stängas, exempelvis i Sävja. Besluten fattas i en kommun som omsätter 17 miljarder kronor av en nämnd som inte behöver tänka på behovet av speciallärare eller nya krav inom hemtjänsten.
Alliansoppositionen i nämnden motsätter sig stängningen i Vänge med ett yttrande om att det krävs ”minst ett scenario med tydlig inriktning mot att … undvika att några enheter behöver stänga ned helt”. Man påpekar att ”bibliotek är viktiga för barns läsinlärning och de är kulturella och demokratiska mötesplatser” vilket förstås den styrande majoriteten håller med om fullständigt.
Det finns all anledning att fundera på vad biblioteken ska vara. Att de ska främja läsning är en självklar grund, som sådan mycket viktig eftersom alla inte har samma förutsättningar i hemmet. Lika självklart ska biblioteken vara mötesplatser, men vilka ska kunna mötas där och vilka aktiviteter ska man erbjuda? Allt hänger ihop.
”Stök på biblioteken” har varit ett mantra på senare år och på vissa bibliotek har ordningsvakter blivit lika vanliga som bibliotekarier. I Uppsala har Sävja diskuterats fram och tillbaka. Där finns biblioteket i ett kulturcentrum som också bland annat innehåller skolans fritidsklubb. Åtminstone periodvis har skolungdomar och deras äldre kompisar gjort att andra valt att hålla sig borta från det som ska vara ”en mötesplats för alla som bor i området”.
Mötesplatser som kräver vakter är ingen bra idé. Bibliotekens kärnuppgift är fortfarande att vara en oas som ger lugn och ro åt den som behöver det. De ska givetvis följa med sin tid och digitaliseras, men man kan ibland ana en osund önskan om anpassning till unga killar som haft för vana att stöka såväl i skolan som ute i det övriga samhället. Kanske blir de små ljus om de bara får låna tv-spelet Resident Evil 4 på bibblan?
Om biblioteken avgränsas och renodlas kan man också minska kostnaderna. Kanske finns det också plats för några dagars öppet i det växande Vänge/Järlåsa? Precis som för den gamla kommundelen Björklinge-Bälinge handlar det om en skärva av det totala budgetutrymmet, men samtidigt en investering i framtiden. ”Varje kommun skall ha folkbibliotek”, står det i bibliotekslagen. I Sveriges fjärde kommun borde det tolkas som ”varje del av kommunen”. Kommundelsnämnderna visade vad frivillighet betydde, kulturnämnden har fortfarande chansen att visa vad anständighet är.