Visst kan ekonomisk tillväxt betraktas som en nödvändig förutsättning för att motverka konflikter och bidra till minskad fattigdom. Men det är långt ifrån en tillräcklig förutsättning. Under nittiotalet satsade Sverige drygt tre miljarder kronor på att bygga ett vattenkraftverk i den indienkontrollerade delen av Kashmir.
En hel del av elen skulle tranporteras söderut, men det var självklart att befolkningen i Kashmir skulle få dra nytta av projekt genom tillgång till stabil strömtillförsel. Men så enkelt fick det inte vara.
I Kashmir kommer nu strömavbrotten allt tätare när vintern rullar in på allvar i denna konfliktfyllda region som jag ofta har besökt genom åren. Allt fler får förlita sig på sin kangri – en liten korg som fylls med glödande kol och som man har med sig överallt under vintern. Man kan ha den under sin pheran som är det klädesplagg som traditionellt bärs i regionen.
När det blir riktigt kallt har många sin kangri tänd inomhus. Men kolet avger giftiga gaser. Under vintern drabbas alltför många kashmirer av luftvägssjukdomar och i värsta fall kolmonoxidförgiftning. Situationen förvärras av covid-19-krisen. När strömavbrotten blir tätare så tvingas hela familjer att bo tillsammans i ett enda rum för att hålla värmen. Så sprids smittan än snabbare - bland dem som redan är försvagade av dålig luft.
Det finns tekniska och marknadsmässiga skäl till att strömmen inte kommer alla kashmirer till godo. Men viktiga orsaker står utan tvekan att finna i de politiska förhållandena i regionen. Sedan självständigheten har Indien utkämpat flera krig mot Pakistan i Kashmirregionen.
Här finns en stark separatisrörelse där några driver sin kamp fredligt, och några gör det med hänsynslöst våld. Pakistan, med Kinas beskydd, stöttar de mest våldsamma aktörerna. Sedan hindunationalisterna tog makten i Indien så har centralregeringens metoder som slår mot hela befolkningen i Kashmir blivit alltmer förtryckande och brutala. Konflikter som denna blir det allt svårare att forska om. Dels betraktas inte regionen och konflikterna där som särskilt intressant av politiker och statliga forskningsanslagsgivare i vår del av världen.
Samtidigt avvecklar Modi den indiska demokratin så att det blir allt svårare att ta reda på vad som händer. Miljö- och mänskliga rättighetsorganisationer stängs ner eller slängs ut ur landet. På vägen ut får de sällskap av de samhällsvetare och journalister som inte längre kan skriva om vad som pågår. Och i Kashmir blir det bara kallare.