Det är jobbigt att ta ansvar, det har väl framgått under de senaste veckorna i svensk politik. Särskilt jobbigt är det dock om man är en terroranklagad islamiströrelse som trivs i skuggan bakom tronen – inte på den.
Sådant är nämligen läget i Libanon, ett land vars politiska villervalla får vår inhemska regeringskalabalik att framstå som ett tryggt tickande urverk. Sedan en bankkris för två år sedan befinner sig det lilla landet i fritt fall. BNP har rasat med närmare 40 procent och många libaneser måste kämpa för att klara dagen, tanka bilen och ställa mat på bordet. Politikerna är inte till någon hjälp. Landet leds av korrupta elitfamiljer och före detta krigsherrar, allihop insyltade i samma smutsiga affärer. På regeringens plats snusar en overksam expeditionsministär.
Mitt i stormen står dock en kraft stadigare än alla andra: Hezbollah.
Å ena sidan är Hezbollah en tungt beväpnad gerilla som lyder Iran och gör vad den vill utan hänsyn till den libanesiska staten. Å andra sidan är Hezbollah ett politiskt parti med 10 procent av platserna i Libanons parlament och en viktig roll i media, politik och näringsliv.
Det är den dubbelheten som varit nyckeln till Hezbollahs framgång. Som tyst, hotande maktfaktor kan gruppens ledare dra i sina trådar och få Libanons politiker och tjänstemän att sprattla. Samtidigt slipper de bära hundhuvudet för landets vanskötsel, trots att de naturligtvis delar ansvaret för den.
I en bok jag gav ut härom året med några kollegor vid tankesmedjan Century Foundation, Hybrid Actors: Armed Groups and State Fragmentation in the Middle East, försökte vi belysa just detta fenomen: väpnade grupper som är något mer än bara miliser, som kan göra anspråk på statsmakten men föredrar att parasitera på den. Vi kallade dem “hybridaktörer”, och även om vi diskuterade fler organisationer i boken var det Hezbollah som var paradexemplet.
Överallt i Mellanösterns svaga och söndertrasade stater syns ju den typen av rörelser växa fram, bekvämt rotade i skärningspunkten mellan offentlig maktutövning och konspirativ gerillaverksamhet. Frågan är dock om hybridaktören framför alla andra, Hezbollah, kan upprätthålla den positionen i längden. I takt med att den libanesiska staten smälter bort träder de verkliga maktfaktorerna fram, och i Libanon är ingen mäktigare än Hezbollah.
Det skapar egna problem. Hur kommer de många Hezbollahkritiska libaneserna att reagera på gruppens växande makt och synlighet? Och vad gör omvärlden när en grupp som terrorstämplats av både USA och EU börjar framstå som Libanons dominerande kraft?
Sist men inte minst: vad gör Hezbollah?