De fristående Palmespanarna lär inte ge upp för att Krister Peterssons utredning inte kommer längre. Teoretiskt är det alltjämt möjligt att något helt nytt läggs till den bild som Petersson lagt fram. Men även om utredningen kanske träffat rätt så förefaller det troligt att den viktigaste diskussionen om Palme framöver i stället kommer att handla om hans politiska gärning.
Det är en utbredd uppfattning att Palme stod för en mer ”socialistisk” linje än partiets övriga mer framträdande representanter. Men vad Palme egentligen lade in i begreppet socialism var oklart (”arbete åt alla”, hette det till exempel i en utfrågning inför ett val på 70-talet).
Att byta ekonomiskt system var aldrig något som föresvävade den socialdemokratiska partiledaren. Tvärtom, konstaterar Henrik Berggren i Underbara dagar framför oss, att Palme betraktade fri konkurrens – tillämpad på rätt sektorer – var nödvändig för utveckling och välstånd. Staten skulle vara stark, men syftet skulle vara att öka individens valmöjligheter och sprida livsmöjligheterna mer jämlikt.
Han tog föga förvånande avstånd från den ideologiska riktning som kallas ”nyliberalism” men visade ändå, i likhet med Kjell-Olof Feldt intresse för Reagans och Thatchers nyorientering. Konflikten kring boken Samtal med Feldt hade, enligt Berggren, mer att göra att med om att Palme måste hålla ihop partiet än med att de två hade helt olika uppfattningar om den ekonomiska politiken. Och att Palme hela tiden var mot löntagarfonder är allmänt känt, även om motsatsen slarvigt påståtts i olika kommentarer de senaste veckorna.
Många föreställer sig också Palme som en person som skulle ha motsatt sig Sveriges anslutning till EU – en parallell till bilden av honom som en radikal socialist. Men hur Palme skulle ha reagerat på kommunismens sammanbrott i Europa och på EU:s utveckling vet vi inte med säkerhet.
En tanke är dock svår att avvisa: Palmes djupa internationella kunskaper och breda kontaktnät skulle troligen ha inneburit att han bättre än många andra förstod innebörden i vad som skedde 1989 och framåt – inräknat vad detta innebar för våra baltiska grannstater. Det är svårt att föreställa sig Palme göra sig skyldig till de klavertramp som dåvarande utrikesministern Sten Andersson stod för.
Ändå var grundhållningen, precis som bland många borgerliga högerpolitiker, i första hand avvaktande när marken under 1980-talet började gunga under de kommunistiska regimerna. Stabiliteten fick inte äventyras. Och när muren föll 1989 var Palme borta.