Att politisk makt kan kosta är givet. Men hur mycket trixande tål Uppsalapolitiken?
Utvecklingspartiets Stefan Hanna gav förstås inte nycklarna till den politiska makten i Uppsala gratis. I veckan stod det klart att han får ett arvode motsvarande en kommunalrådslön – utan att vara kommunalråd. Dessutom vill Erik Pelling (S) och de rödgröna ännu en gång utöka platserna i kommunstyrelsen.
För de två mandat som Hannas parti fick i valet har Pelling och de rödgröna betalat dyrt. "Ett fulknep för att runda demokratin", kallade Moderaternas Therez Almerfors att Hanna får en kommunalrådslön utan att vara kommunalråd (UNT, 22/11).
Det hör till att den politiska oppositionen ska vara kritisk i sådana här lägen. Politisk kohandel väcker alltid reaktioner. På nationell nivå i politiken har såväl det aktuella Tidöavtalet som det tidigare Januariavtalet flitigt ifrågasatts. Partier som får makt förlorar i ideologi och sakpolitik, och vice versa. Svekdebatter till trots, brukar makten värderas högt.
Men det är en sak att förhandla rent sakpolitiskt, som i nämnda avtal i rikspolitiken, och på att förhandla om löner, poster och regelverk.
När UNT frågar Pelling om det inte hade varit tydligare att göra Stefan Hanna till kommunalråd rakt av framgår det att det är Hanna som inte velat bli det. Hanna vill att det tydligt ska framgå att UP är ett "oppositionsparti".
Känslan av lekstuga avtar inte direkt av att de rödgröna för andra (!) gången sedan valet vill ändra antalet platser i kommunstyrelsen. På så sätt kan Pelling och det rödgröna styret säkra en majoritet inför beslutsfattandet, eftersom den ledamot som står näst på tur är socialdemokrat.
"Absurt" kallar oppositionen det hela.
Pelling försvarar sig med att representationen i kommunfullmäktige bör speglas i kommunstyrelsen. Det satte nämligen Sverigedemokraternas Kent Kumpula för ett tag sedan krokben för, när han överraskade genom att rösta på alliansens lista över kandidater till kommunstyrelsen i stället för sitt eget partis. På så sätt fick en moderat den ordinarie platsen. UP:s och de rödgrönas plan, att Hanna skulle få en ordinarie plats av en socialdemokrat, gick alltså inte i lås.
Om de rödgröna får igenom förslaget på årets sista kommunfullmäktige i december planerar alliansen att överklaga till förvaltningsrätten. Fortsättning följer, alltså.
Valresultatet i Uppsala blev jämnt och ovisst. Efter valet återföddes den gamla alliansen. Liberalernas lagbyte ökade stressen hos Socialdemokraterna. För Pelling återstod då bara Stefan Hanna som alternativ.
Inte nog med meningsskiljaktigheter i UP:s profilfråga, Uppsalapaketet, Hanna är också klart borgerligt sinnad. Efter det förra valet, när Hanna ännu var kommunalråd för Centerpartiet och L valde att samarbeta vänsterut, var det inte med kärlek i rösten han kallade det politiska styret för "vänsterstyret". Men då var då och nu är nu.
Är det vi ser inte bara en logisk följd av valresultatet? På sätt och vis, ja. Men det är också ett resultat av att Erik Pelling och samarbetskamraterna inte har lyckats samla en stabil majoritet. Den som vill styra hyfsat problemfritt behöver söka ett tillräckligt starkt stöd i kommunfullmäktige. Har man det behöver man inte betala med arvoden och löner, eller ”lappa och laga” antalet mandat i kommunstyrelsen.
Den tyske rikskanslern Otto von Bismarck lär ha varnat folk från att se på hur korv eller politik görs. Särskilt vackert är det inte alltid.