Kriget i Syrien går på sitt fjortonde år, och från europeisk horisont är det gamla nyheter. De värsta striderna har bedarrat. Kvar i askan och dammet står president Bashar al-Assads regim, men våldet bubblar vidare i periferin och den humanitära krisen bara växer.

EU:s politik gentemot Syrien har länge varit densamma, förankrad i ett rådsbeslut från 2017. Unionen förband sig då att underminera och isolera den syriska staten tills Assad godtar fria val – med andra ord, tills diktaturen avvecklar sig själv. Den linjen har haft starkt stöd, inte minst från tungviktarna Frankrike och Tyskland, men också från exempelvis Sverige. 

Hur länge till? Förra månaden började det plötsligt röra på sig i Brysseldiplomatin. Cypern, Grekland, Italien, Kroatien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Österrike krävde då i ett gemensamt utspel en mer ”resultatorienterad” Syrienpolitik. Mellan raderna framgick att de ville se lättnader i EU:s bojkott, lindra sanktionerna och uppmuntra landets återuppbyggnad.

På sikt lär de få som de vill, och det finns två skäl till detta. Ett har med Syrien att göra och det andra med EU. 

Det första skälet är att EU-linjen från 2017 är förbisprungen av verkligheten. Assadregeringen sitter där den sitter och har redan välkomnats tillbaka in i värmen av sina forna fiender i regionen. Sanktionerna har inte mildrat presidentens makthunger, och hans generaler har – hör och häpna – inte behagat inställa sig vid de krigsförbrytarrättegångar som anordnas i Europa. Den enda egentliga förändringen på senare år är att vanliga syrier blivit hungrigare, sjukare och fattigare.

I praktiken står Syrien numera inför tre troliga men dåliga framtidsalternativ: långvarigt olöst lågnivåkonflikt, blodig seger för regimen eller någon form av slutgiltig kollaps in i statslöst kaos. Att EU insisterar på att det finns ett fjärde alternativ med fred, frihet och lyckligt slut kan ge tröst för tigerhjärtan, men det är inte mycket till politik. 

Det andra skälet är att även EU har förändrats sedan 2017. Syd- och östeuropeiska stater och högernationalistiska regeringar oroar sig nu mest för att Syriens ekonomiska söndervittring ska öka migrationstrycket på EU, med krisen 2015 i färskt minne. Frankrike och Tyskland kan försvara sina principuppfattningar ett tag till, men de nationalistiska opinionsframgångarna lär med tiden tippa vågskålen även i dessa länder. 

Vem som styr Syrien är kort sagt inte längre någon prioriterad fråga för europeiska politiker, men det är däremot migrationen och terrorn. Och så länge kalkylen ser ut på det viset gynnas Assad.