Barn skjuter barn i Sverige, det liknar en mardröm. Sommaren 2023 har inte bara börjat med illavarslande torka och crescendo i Ukrainakriget, utan också med våld på svenska gator.
Alla inser vad som behöver göras. Lagför brottslingarna och stoppa nyrekryteringen. Vägen dit blir lång, metoderna kan och måste diskuteras. Det är okej att ha olika åsikter om både problemens rötter och lösning.
Mindre okej är att plocka politiska poäng. Det blir patetiskt med socialdemokrater som pekar finger åt en regering som suttit i åtta månader, när man nyss hade regeringsmakten i åtta år. Inte heller var den borgerliga offensiven under förra mandatperioden särskilt upplyftande, med tanke på att de i sin tur styrde landet 2006-2014.
Alla och ingen bär ansvaret för dessa tragedier, med undantag för gärningsmännen. Skulden ligger hos mördarna som skjuter, hos skurkarna som berikar sig på knarkhandeln (med hjälp av sina kunder) och banditerna som sätter vapen i händerna på tonåringar.
Som allt annat i samhället har våldet polariserats. Även om mordfrekvensen ligger på ungefär samma nivå sedan decennier tillbaka, och den generella kriminaliteten inte har ökat, så kryper våldet neråt i åldrarna och blir mer extremt.
Polisförbundet vill se en blocköverskridande kriskommission, vilket avvisas av justitieministern. Det är synd, inte främst av effektivitetsskäl utan därför att bred förankring har ett egenvärde. Poängplockning och hysteri är knappast vägen framåt.
Inte minst måste vi stirra gangsterkulturen i vitögat, förstå vad vi har att göra med. Ett bra ställe att börja är Alexandra Pascalidous hyllade bok ”Var är papporna?”. Hon zoomar in på skruvade mansroller och frånvarande fäder, där mycket av eländet har sitt upphov.
På grund av kopplingen till integration är detta frågor som brukar diskuteras på högsta volym, från låsta positioner. Pascalidou gör det motsatta och lyssnar.
I hennes intervjubok talar män som haft det för jävligt, och själva betett sig för jävligt. I centrum står papporna som slog och övergav dem, krigstrauman som följer med i generationer, flyktingars vilsenhet, kriminalitetens genvägar till status. En del har kommit ut på andra sidan, tagit ansvar och blivit bättre föräldrar själva. Många skyller ifrån sig. ”Samhället” har svikit och ”strukturerna” är rasistiska, fast de själva betett sig svinaktigt rakt igenom.
Man gråter och skrattar om vartannat. Frågan framåt är om vi klarar att kombinera de två tankarna: stenhårt bemötande av våldet, förståelse av dess orsaker.