Ett antal domstolsavgöranden har de senaste åren rönt uppmärksamhet. Det handlar om avgöranden som behandlar hur stater förhåller sig till sina åtaganden om att minska utsläppen av växthusgaser. År 2019 fick en miljöorganisation rätt mot den nederländska regeringen, som blev förpliktad att sänka utsläppen radikalt redan till året därpå.
En snarlik dom avkunnades i Tyskland i våras där landets klimatlag förklarades oförenlig med grundlagen enligt landets författningsdomstol. Även i detta fall fann domstolen att lagen inte var tillräckligt ambitiös, och dessutom att den saknade konkretion. Och just nu prövar Europadomstolen hur Europarådets 33 länders klimatåtaganden står i överensstämmelse med Europakonventionen, och bad i våras länderna, som en del i prövningen, att redovisa hur deras klimatarbete förhåller sig till Parisavtalet.
Ska det då verkligen vara upp till juridiska tjänstemän att avgöra hur klimatpolitiken ska utformas? frågar sig vissa. Författaren och klimatdebattören Bjørn Lomborg menar att detta är så kallad juridisk aktivism från domarna och att de positiva utslagen underminerar demokratin och öppnar en Pandoras ask som kan leda till att allt möjligt kommer kunna genomdrivas i domstol, som exempelvis högre lärarlöner och bättre vägar (SvD:s ledarsida, 21/5).
Man kan förstås ifrågasätta lämpligheten i att underteckna dokument som juridiskt binder stater att genomföra olika saker, men påståendet att det skulle underminera demokratin saknar fog. Att ha klimatlagar är beslut fattade av Nederländernas respektive Tysklands parlament som valts i behörig, demokratisk ordning. Innehållet i den tyska grundlagen, som satte hinder i vägen för deras klimatlag, kräver även den stöd i parlamentet. På samma sätt är det folkvalda regeringar som undertecknat Europakonventionen.
Att kritisera domarna för att de tillämpar lagen är att skjuta budbäraren. Ska dessa ifrågasättas får det motiveras med juridiska argument kring varför tillämpningen var felaktig i enlighet med föreliggande lagstiftning. Att lagarna de facto tillämpas är politikernas “fel”, och kritiken hör därför hemma där, och inte hos juristerna.
Klimatfrågans relevans för att upprätthålla mänskliga rättigheter börjar dessutom bli mer och mer aktuell. När hus och hem brinner upp i skogsbränder, städer svämmas över och människor dör: som en direkt följd av mänskligt agerande, blir det en rättighetsfråga. Att frågorna då prövas i domstol, och stater ställs inför väggen för hur deras åtaganden förverkligas, är helt i sin ordning.