Det enda säkra är att nästa regeringsbildare får en svår uppgift – och att valet blir lagstyrt. Närmare bestämt handlar det om tre lagar:
Murphys, Parkinsons och Godwins.
Murphys lag säger att allt som kan gå snett också kommer att göra det. Ingenjören Edward A. Murphy utförde experiment åt USA:s flygvapen på 1940-talet. Han försökte eliminera mekaniska fel, och kom då till denna dystra slutsats:
”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, kommer någon att göra på det sättet."
De senaste tio årens erfarenheter av svenska minoritetsregeringar bär syn för sägen. Ulf Kristersson skulle få lika stora problem med sitt underlag av SD och L som Magdalena Andersson med V och C. Det är för många som lovat att inte vara dörrmatta.
Normal parlamentarism, inte hela världen, men räkna med regeringskriser även nästa mandatperiod.
Parkinsons lag är ännu mer fundamental i svenskt samhällsliv. Marinhistorikern C. Northcote Parkinson noterade hur byråkratier sväller av egen kraft. Ständigt fler regler, hierarkiska nivåer och utvecklingsprojekt.
Om det finns ett problem måste det finnas ett åtgärdspaket. Parkinson dog 1993 men hade känt sig som hemma i svensk politik.
En annan av hans paragrafer stipulerade att skitsaker alltid får mer uppmärksamhet än de verkligt stora frågorna. Anledningen är småsakernas lättfattliga natur. Alla har något att tillföra.
Det räcker att säga kulturkriget. Inte bara är identitetsfrågornas symbolik enkel att greppa, den väcker också starka känslor. Sociala medier har skapat en dynamik som Parkinson bara kunde drömma om.
Godwins lag, slutligen, garanterar att vi kommer att få en tjurig valrörelse. Den säger att längre diskussioner på nätet konsekvent urartar. Det spelar ingen roll vilket ämne det gäller eller hur saklig tonen varit från början. Förr eller senare jämförs motståndarens ståndpunkt med något relaterat till Adolf Hitler och nazister.
Juristen och författaren Mike Godwin beskrev detta som en point-of-no-return. När någon dragit Hitler-kortet blir vidare diskussion omöjlig. Rekommendationen är därför att hålla sig borta från nazismen.
I svensk politik har frågan blivit både bokstavligt och bildligt relevant. Ett allt vanligare grepp på senare år – från bägge blocken – är att ifrågasätta motståndarnas demokratiska pålitlighet. Please, som Godwin skulle säga, don’t go there.