Den grånade mannen lutade sig fram och sa: ”Snälla, var inte för Israel. Var inte för Palestina. Var för fred”. Han förlorade sin dotter i en självmordsattack i Israel för drygt 15 år sedan. Bredvid honom satt en palestinsk kvinna som förlorade sin nyfödde son vid samma tid. Den israeliska militären hade inte släppt fram henne och barnet till sjukhuset i tid.

Organisationen The Parents Circle representerar 600 familjer i Israel och Palestina. Syftet är inte att glömma vad de utsatts för, men att försöka försonas, att sluta tänka på hämnd hela tiden. Insikten de fick var att de båda folken som i mer än 70 år försökt att samsas på det trånga utrymmet måste börja tala med varandra. Att förmänskliga ”den andra” var huvudsyftet med The Parents Circle.

Israel och Palestina. Ockupanten och den ockuperade. Vilket perspektiv du har definierar dig som person långt utanför Israel och de ockuperade eller kontrollerade områdena Västbanken och Gaza. Varje ord måste vägas på guldvåg. Ett bindestreck i programmet till vår journalistresa 3-10 november (arrangerad av Svenska Kyrkan/Diakonia) orsakade en kraftig reaktion från Israels regering. Bara som ett exempel.

Det är inte att förvånas över att perspektivet varierar beroende på vart man åker, på vilka organisationer och människor man träffar. Livet för palestinier på Västbanken har blivit allt svårare de senaste 15 åren. Bakom muren i Betlehem måste man söka något av de sammanlagt 150 olika tillstånd som krävs för att ta sig till Jerusalem, kanske för att jobba på ett bygge.

I byarna och städerna på Västbanken kan man råka ut för slumpvisa kontroller och militära raider i hemmen. Ett barn som kastar en sten förvandlas till ”terrorist”, de anhöriga till ”säkerhetsrisker” som får se sina liv ytterligare begränsade. I ett palestinskt perspektiv var också förra veckans attacker mot Gaza, med 30 döda, som alltid helt oproportionerliga som svar på de ”hemmagjorda raketer” som slumpvis skickats mot Israel.

Å andra sidan: Ett besök på en kibbutz vid Gaza, där två dödats av raketer, eller i gränsstaden Sderot ger ett annat perspektiv. På polisstationen i Sderot har järnskrot från raketer samlats i stålburar. Boende talar om 700 raketer under en helg, om raserade hus. Skyddsrum i lekparken. När larmet går har man 15 sekunder på sig att ta skydd. Man lever i ständig skräck och med dödshot hela vägen upp till miljonstaden Tel Aviv. 

Undra på att säkerheten blir viktig. Om muren (eller barriären, bara en mindre del är betongmur) som byggdes efter andra intifadan 2003-2004 kunde stoppa självmordsbombarna var väl det rätt väg att gå? Den så kallade knivintifadan för tre-fyra år sedan då sammanlagt 38 israeler, de flesta civila, dödades visar väl att kontrollerna aldrig kan bli för många och säkerheten för hög?

I tisdags avfyrades 60 raketer mot Israel. En åttaårig flicka skadades svårt, ytterligare 30 skadades. Bakgrunden var att Israel dödat Baha Abu al-Ata, högt uppsatt inom den väpnade palestinska rörelsen Islamiska Jihad som anses ha legat bakom raketattackerna mot Israel.

Så här ser en del av konflikten ut. Den om den blotta samexistensen och hämndens orubbliga övertag på den dialog som The Parents Circle vill se. Andra delar handlar om land och vatten, om religion och om politik i valtider i Israel. Jag återkommer, hellre än att nämna det i förbifarten. Angående Israel och Palestina måste man väga sina ord på guldvåg.