När Miljöpartiet bildades i början av åttiotalet så hade Evert Taube redan mobiliserat en hel del av väljarna. Änglamark, som skrevs för att rädda Vindelälven, rotade sig snabbt i det kollektiva medvetandet. Miljöpartiet skulle göra verklighet av visionen.
Men så blev det inte. Fyrtio år senare har en hel del av MP:s miljöpolitiska profil suddats ut. MP samregerar med S och ansvarar för den energipolitik som gör att Sverige nu får importera el framställd i grannländernas kolkraftverk. Även oljekraftverket i Karlshamn får rycka in.
Subventioner för till exempel elbilar ter sig i sammanhanget ogenomtänkt. Däremot har partiets identitetspolitiska och normkritiska profil förstärkts. Bland annat har Ola Wong beskrivit hur Miljöpartiet med stor framgång satsat på att profilera sig i sådana frågor via kulturpolitiken. Vissa samhällseliter och delar av staten reproducerar maktstrukturer som måste brytas ner.
När Wong studerar hur politiken tillämpas i praktiken ser han likheter i hur språk och symboler antar de former han känner igen från i Kina. Våra museer ägnar sig mindre åt att förmedla kunskap och mer åt vad vi ska tycka. Det handlar om omskolning och att meningsmotståndarna ska demoniseras i kampen för ett högre syfte. Kritikens relevans blev än mer uppenbar då Miljöpartiets kulturminister för några år sedan valde att pryda sitt arbetsrum med en väggbonad med texten ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”?
En liknande referens till en slogan hämtad från en högerdiktatur hade naturligtvis varit omöjlig. Men nu handlade det ju om Kinas historiska brott mot mänskligheten – så då var det helt ok.
När Märta Stenevi blir språkrör finns det två vägar framåt för Miljöpartiet att välja mellan. Den första är att främst arbeta för miljöfrågorna tvärs över de partipolitiska gränserna - det som var ursprungsidén när partiet bildades. Den andra är att fortsätta på det identitetspolitiska spåret. Men ska de då kalla sig för Miljöpartiet? Det ter sig ju rätt så provocerande om nu inte miljön längre är huvudfrågan - när vi lever i en tid då miljöproblemen är viktigare än någonsin att lösa.
Det andra alternativet kan förmodligen leda till att det går som det gjorde för Änglamark. Den spelades så ofta i så många olika sammanhang att den till slut blev omöjlig att lyssna på. ”Änglamark” blev till slut ett ord som nu mest får oss att tänka på färdigmat och toalettpapper från Coop. Det blir så när viktiga ord och termer exploateras. Det är ett öde som inte ordet ”miljöpolitik” förtjänar.