Att låtsas som att det inte finns någon ojämlikhet eller några glastak kvar att spräcka är trams. Att det bara är ett par generationer sedan kvinnor var andra klassens medborgare sätter fortfarande sina spår.
Samtidigt går det inte att bortse ifrån att Sverige är ett av världens mest jämställda länder och att vi under de senaste hundra åren gjort fantastiska framsteg i kampen för att människor ska bedömas efter kunskap, kompetens och erfarenhet. Att Sverige i dag har kvinnliga läkare, präster och inte minst toppolitiker ifrågasätter nästan ingen.
I diskussionen om socialdemokraternas val av ny partiledare och tillika statsminister är finansminister Magdalena Andersson mångas favorit. Från vänsterhåll framhålls gång på gång vikten av att det äntligen måste bli en kvinna som leder regeringen. Samtidigt fäktas det vilt från högerflanken där bara omnämnandet av finansministerns kön tycks vara ett rött skynke och förekomsten av strukturell ojämställdhet bestämt förnekas. Båda sidorna har fel. Sanningen ligger någonstans mitt emellan.
Det måste å ena sidan vara självklart att det inte är kön som bör fälla avgörandet när ett av landets största politiska partier väljer ny ledare. Skulle det bli Andersson är det knappast heller snippan som lett fram till valet, utan hennes långa erfarenhet, breda politiska kunskaper och höga förtroende inom det egna partiet.
Att kvotera in kvinnor enligt devisen “varannan damernas” är en björntjänst som underminerar respekten för de kvinnor som når toppen. Men man ska samtidigt inte underskatta det symboliska värde det skulle ha om Magdalena Andersson (eller någon annan kvinna med liknande cv) blir statsminister.
Varje insparkad dörr har betydelse. Kerstin Hesselgren, Karin Kock, Karin Söder, Anne Wibble, Maria Leissner och Anna Kinberg Batra är bara några exempel på kvinnor vars förmåga att ta plats i politiken banat väg. De markerar ett tydligt före och efter.
I den bästa av världar skulle politikers kön vara en icke-fråga. Det är dit vi måste sträva. Men så länge kvinnliga politiker förnamnas (Magda tycks okej, Steffe inte), anses vara barska och kantiga när de sätter ned foten och likt Annie Lööf och Ebba Busch möts av kritik som är långt mer personlig och i det närmaste hatisk än sina manliga kolleger, är vi inte i mål.
Då kan vi inte sticka huvudet i sanden och inbilla oss att jämställdhetskriget är vunnet och att det inte spelar roll om en kvinna eller man blir nästa statsminister. Det viktigaste glastaket är fortfarande intakt.