Aldrig så goda avsikter betyder inte att något är principiellt rätt eller ens praktiskt genomförbart. Uppsalamoderaternas motion till kommunfullmäktige om att ge våldsutsatta kvinnor förtur i bostadskön illustrerar tydligt dilemmat.
Till UNT (15/8) uppger Moderaternas kommunalråd Sofia Andersson att man vill att Uppsala kommun ska kunna ge förstahandskontrakt till våldsutsatta kvinnor – både till dem som är från kommunen och till dem som flyttat hit och hunnit rota sig här. Tanken är att detta ska ske i samarbete med både Uppsalahem och privata fastighetsbolag.
Uppsala kvinnojours ordförande Sara Nilsson bekräftar att boendet är ett problem, trots att det inte är givet att de kvinnor det handlar om skulle ha svårt att betala hyran: ”För 80 till 90 procent av kvinnorna som lämnar våld är boendet ett problem. Vi kan erbjuda utslussningslägenheter när man lämnat skyddat boende, men sedan har vi inga bostäder att ge.”
Alla inblandande är överens om att övergången från skyddat boende, eventuellt via utslussningslägenheter, till den reguljära bostadsmarknaden kan vara ett stort problem för många våldsutsatta kvinnor. Men av det följer inte att det är givet att ge dessa kvinnor förtur till förstahandskontrakt.
Men det är ju bara ett undantag, för en liten grupp människor i en mycket svår sits, är det givna argumentet för förtur. Det är dock en riskabel väg att ge sig in på. Utan att på något sätt förringa vad dessa kvinnor har utsatts för och vilka svårigheter de står inför när de lämnar det skyddande boendet, går det alltid att hitta fler grupper i behov av en särlösning. Och i varje enskilt fall är det ju bara några få det handlar om. Risken är stor att man hamnar i en situation med många undantag och en bostadskö som inte fungerar som det är tänkt.
Då är det rimligare att se vad som går snett i det nuvarande systemet och sedan åtgärda det, snarare än att ge förtur i bostadskön. För det är varken önskvärt eller kan vara meningen att de kvinnor – och deras barn – som lämnar de skyddade boendena inte ska ha en bostad.
Viktigare än ett undantag är nog snarare att till exempel lösningen med sociala bostadskontrakt, där kommunen förhyr lägenheter och sedan hyr ut dem i andra hand, ses över. Det kan också mycket väl vara så att de sociala kontrakten måste bli fler och att kontraktstiderna förlängs när så behövs.
Det signalerar inte samma handlingskraft som att ge förtur i bostadskön, men syftet är detsamma: att hjälpa våldsutsatta kvinnor till en bostad. Och när allt kommer om kring både praktiskt och principiellt enklare.