Så har det äntligen skett. Vid sitt sammanträde 9/3 klubbade regeringen ett beslut om att avskaffa danstillstånden. Från och med första juli krävs det inte längre en godkännande från Polismyndigheten för att få anordna en offentlig danstillställning. Det innebär att krögare vars gäster får feeling och börjar spontandansa i baren inte längre kan bötfällas. Det innebär också att en av de mest bisarra bestämmelserna i den svenska lagboken efter 67 år förpassas till historien.
”Det här är ju en fråga som har stötts och blötts under väldigt lång tid. Vår utgångspunkt är helt enkelt att det inte är rimligt att staten ska reglera om människor får dansa eller inte”, sa justitieminister Gunnar Strömmer (M) till Sveriges Radio i samband med beslutet (SR 9/3). Johan Lind, nattklubbsägare i Uppsala påpekar, även han i Sveriges radio, att det är “konstigt att det inte skett tidigare".
Det är han inte ensam om att tycka. Dessutom finns det fortfarande många saker kvar som lagstiftarna borde hålla sig för goda för att peta i. Som vem som får anordna loppmarknad, det kräver nämligen också polistillstånd. En annan ogenomtänkt lag är den om att man måste servera varm mat för att få alkoholtillstånd, vilket satt stopp för många trevliga små vinbarer. Eller förbudet mot att ta med sig glaset ut på trottoaren när man tar sig en cigarett utanför restaurangen, så som människor gör helt utan problem i andra europeiska länder.
Att husägare måste anmäla till kommunen om de har en kompost i trädgården och att det är förbjudet att fota offentlig konst och lägga ut på nätet, är också urbota dumt. Det finns dessutom inga som helst resurser att se till att dessa lagar följs.
En och en kan säkert de flesta bestämmelser verka rimliga. Tillsammans bildar de ett finmaskigt nät av moraliserande tramserier vilka lägger sig som en våt filt över människors vardag och gör den tristare, jobbigare och mindre spontan. Och hela tiden tillkommer krav på lagar som begränsar än det ena och än det andra.
Att vi i ett rättssamhälle måste ha lagar och regler för att skydda såväl medborgare som företag och myndigheter mot grova brott och bedrägerier är en självklarhet. Men det finns en gräns för när det gått för långt, och den har med råge passerats. Det bästa vore om riksdag och regering inför varje nytt lagförslag tvingas föreslå någon annan bestämmelse som gjort sitt och borde rensas ut. Annars tvingas vi medborgare snart inse att vi inte kan gå utanför dörren utan att bryta mot någon av alla fyrkantiga lagar. Kanske är vi redan där.