Vid undertecknandet i september 1993 ansågs det israelisk-palestinska Osloavtalet vara ett steg mot två stater sida vid sida. Nu är bilden en annan.
Vad Oslo gjorde var att frysa konflikten, inte lösa den. Men även frysvaror har bäst-före-datum och med åren har omvärlden börjat se på läget med nya ögon. En ”ockupation” antas ju vara något tillfälligt, ett tillstånd som med rätt eller orätt uppstår i krig men sedan avvecklas. Exempelvis USA:s ockupation av Japan eller, på senare år, den av Irak.
Israels ockupation liknar ingendera, eftersom Israel inte avser att någonsin lämna de palestinska områdena. Om den saken vittnar såväl den ständigt växande skaran israeliska bosättare (nu 700 000) som öppenhjärtiga uttalanden. Istället har Israel – likt Ryssland i Ukraina – öppet trotsat folkrätten genom att utropa delar av det erövrade området till israeliskt territorium. Man lär annektera mer land i framtiden.
Men det är landet man vill åt, inte dess invånare. Den ockuperade befolkningen erbjuds inga sockrade löften om framtida frihet, vilket ockupanter annars brukar vinnlägga sig om. De hänvisas bara till ett liv innanför gränser Israel ska fortsätta kontrollera, i enklaver bakom murar och taggtråd. De kan få lokalt självstyre och europeiskt bistånd, men ingen egen stat och inget medborgarskap i det Israel de tvingas leva inom.
Det finns ett ord för den saken. Sedan flera år har folkrättsexperter argumenterat för att Romstadgans brottsrubricering ”apartheid” (termen syftar där inte på Sydafrika, utan på institutionaliserad etnisk överhöghet) är tillämpbar i de ockuperade områdena, kanske också i vidare mening.
Människorättsgrupperna gick i täten – Amnesty, med flera – men perspektivskiftet har spritt sig sedan dess. ”Om man inte accepterar en tvåstatslösning, utan är en stat utan rättigheter för en betydande del av befolkningen, blir man ju en apartheidstat. Det är knappast någon kontroversiell ståndpunkt”, skrev nyligen Carl Bildt. Förre Mossadchefen Tamir Pardo var ännu mer rättfram: ”Det är en apartheidstat här. Ett område där två folk lyder under två juridiska system, det är en apartheidstat.
Men terminologibråk lär inte lösa problemet. Att en tvåstatslösning av Oslomodell blivit otänkbar gör inte en enstatslösning troligare. En enda stat blir det visserligen, från Medelhavet till Jordanfloden – men inte med lika rättigheter för alla, utan med ett rättslöst folk fängslat inom sig. Och det är ett dystert facit för Osloavtalet. Fredsprocessen inte bara misslyckades, den blev ett fikonlöv som fick diplomater att prata om annat än det som var på väg att ske.