I morgon firar kristenheten att frälsaren föddes i Betlehem och lades på strå i en krubba. Kristna väntar på hans återkomst och i USA tror många att den ska ske i den heliga staden - Jerusalem.
I denna onda tid kan man befara att just där skulle han vara både ovälkommen och fördrivas med våld. I denna onda tid tvingas man inse– för att nu felcitera - att djävulens överman är bara människan.
Nu är detta en säkerhetspolitisk krönika, ingen predikan. Men den som år efter år skärskådar maktpolitikens krasshet, dess futtiga själviskhet och det kallblodiga mördandet kan inte om och om igen låta hopplösheten stå för någon sorts genomskådandets överlägsna attityd.
Säkerhetspolitikens syfte, i varje demokrati, i varje samhälle med anständiga människor, är att säkerställa en överlevnad och en framtid även för de människor som annars skulle förnedras under överlägsna maktutövares kontroll.
Vi måste ta ställning till den angripnes rätt att försvara sig. Dels i Ukraina, som utan varje anledning överfölls av Ryssland och vars kamp för sin frihet betalas med döda och sårade i en närmast ofattbar mängd, dels i kriget som Israel för i Gaza som svar på Hamas anfall den 7 oktober. I säkerhetspolitikens realitet kan vi konstatera att vända den andra kinden till är aldrig ett möjligt val.
Ändå sker Ukrainas och Israels krig med olika förutsättningar. Ukraina slåss för sin omedelbara överlevnad. Syftet med Hamas angrepp var att skapa en kris som utlöser väpnade insatser från flera Israelfientliga grupper, vilket till slut verkligen hotar Israels existens.
Ändå skiljer både tidsperspektivet och motståndarens agerande Ukrainas och Israels möjligheter att utöva våld. Ukrainas vapeninsatser sker mot en invaderande motståndare grupperad på landets eget territorium. Varje val av mål måste därför noga beakta risken att skada civila. I Gasa slår Israel mot en motståndare som på alla sätt grupperar sig i skydd av civila eller på platser som enligt krigets lagar har stort skyddsvärde, till exempel sjukhus.
Varje vapeninsats kommer därför att även döda och såra civila. Det innebär att för varje mål man väljer att slå ut minskar också hänsynen till de civila man kan döda eller såra. Israels målsättning att förinta Hamas måste ses i relation till antalet dödade och sårade. Även om Hamas mycket starkt reduceras kommer lidandet och sorgen med all säkerhet att väcka ett hat som är Hamas fortsatta och bästa rekryteringsgrund.
Men så i julen tid – låt oss några dagar hoppas att den ändå till slut kan förenas med både fred och förnuft.