För drygt ett år sedan återinvigdes flygflottiljen i Ärna med pompa och ståt. Förutom lokala representanter deltog såväl prins Carl Philip, dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist och överbefälhavare Micael Bydén. Självklart var även UNT på plats.
På debattplats skrev även Stefan Löfven, Peter Hultqvist och kommunalrådet Erik Pelling (samtliga S) om hur viktigt ett återetablerande av flygflottiljen var för Sveriges försvar.
Så är det förstås. Men både formerna för invigningen, uppmärksamheten och, framför allt, debattartikeln speglar också den stora risken när försvaret rustas upp: att lokal- och regionalpolitik tillåts trumfa säkerhetspolitiska prioriteringar.
För lokal- och regionalpolitiker är ett nytt eller nygammalt regemente jackpot. När en ny stor arbetsgivare etablerar sig på orten innebär det nya skatteintäkter. Verksamheten kan i sin tur leda till fler arbetstillfällen inom handel och service.
Men Försvarsmakten är inte intresserad av att vara regionalpolitisk motor. Och ska inte heller vara det. Myndighetens uppgift är att försvara landet.
När Sverige ska rustas, är ryggmärgsreflexen att fler regementen också behövs, men i en intervju med Sveriges Radios Ekot slår försvaret fast att det inte är intresserat av fler regementen. Redan i försvarsbeslutet 2020 var man kritisk till nya regementen, med argumentet att den befintliga organisationen redan kunde utbilda fler värnpliktiga. Trots detta fattades beslut om att starta fem nya regementen.
Och Peter Hultqvist hoppas få delta vid ytterligare invigningsceremonier. Till Ekot säger Hultqvist, numera försvarsutskottets ordförande, att han till exempel gärna ser ett nytt regemente i Kiruna: ”Arktis kommer att vara en region framöver.”
Samtidigt som försvaret själv motsätter sig planerna med argumenten att det är dyrt, leder till stor administration och att det redan nu är brist på officerare.
Att återetablera flygflottiljen på Ärna var rätt. Behovet av ett starkt luftförsvar i huvudstadsregionen kan inte överskattas. Det blir särskilt tydligt i dagen säkerhetspolitiska läge, med Ryssland som en aggressiv och oberäknelig granne. Också utan regionalpolitiska effekter hade det varit ett önskvärt beslut.
Men när försvaret nu växer – målet är att försvarsanslagen redan 2026 ska nå två procent av BNP – blir det extra viktigt för regeringspartierna att motstå lockrop från partikolleger ute i landet. Stärk försvaret, som försvaret vill. Även om det innebär färre flådiga öppningsceremonier.