Det har blivit allt vanligare att samhällsdebattörer använder forskning som en knölpåk att slå meningsmotståndare i huvudet med. Som om bara ordet ”forskningen” på ett magiskt sätt skulle förvandla alla motståndarens argument till aska och göra diskussionen omöjlig.
Inte sällan samlas forskare på hög för att underteckna en text som frambringats av någon med stark övertygelse om vad som är rätt och sant. Dessutom är det inte ovanligt att akademiker använder sina examina för att skapa trovärdighet och tyngd trots att deras erfarenhet och kunskap ligger inom ett helt annat ämnesområde än det som är på agendan.
Visserligen har den som är van vid att ta till sig omfattande textmängder och läsa forskningsrapporter ofta bättre möjligheter att gå till botten med vad som är fakta och inte. Men även forskare är människor med egna känslor, uppfattningar och preferenser.
I en artikel i tidningen Universitetsläraren (14/9) intervjuas Anneli Häyrén, jämställdhetsforskare vid Uppsala universitet, som även har en egen verksamhet som konsult inom jämställdhet och genus och en bakgrund i aktivistiska kretsar. "Vi brukar bli beskyllda för att vara politiskt orienterade i vår forskning och vi behöver hitta sätt att bemöta det. För mig är forskningen och samhällsengagemanget två skilda saker. Forskningen är ett hantverk med speciella metoder och regler ... och våra resultat granskas av forskarsamhället", säger hon.
Häyrén menar att forskare måste kunna använda sina och andras resultat i en samhällsdiskussion – om de passerat igenom kvalitetskontrollen. Det har hon naturligtvis rätt i. Om man inte kan använda forskningen för att förklara världen och de samhälle vi lever i är en inte mycket att ha.
Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att all forskning inte är samma sak. Det finns forskning som det finns tillräckligt mycket belägg för att man ska kunna hänvisa till resultaten som absolut sanna. Teser som prövats gång på gång och försök som upprepats i dubbelblinda randomiserade studier. Vi vet till exempel att tobaksrökning ökar risken för lungcancer eller att vaccin skyddar mot mässling.
Men det finns också forskning där den som ligger bakom inte förmått hålla isär vad som är personligt med vad som är vetenskapligt. Det finns områden där vetenskapen är oense. På samma sätt som vi lär våra unga att vara källkritiska och välja varifrån de hämtar sina fakta, bör vi lära dem att allt som kommer ifrån universitetsvärlden inte är hugget i sten. Forskare är inte synonymt med sanningsvittne.