I vintras låg inflationen kring 10 procent och matpriserna hade stigit med hela 20 procent på ett år. De som sade att regeringen var passiva och inte gjorde något åt saken hade helt rätt. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) kallade till sig de tre matjättarna 21 mars, mer som en markering för att barnfamiljer hade svåra tider, inte för att hon hade för avsikt att vidta åtgärder.
När ”hungerdebatten” rasade som värst i våras var priserna redan på väg ned. Inflationen hade sjunkit till 6,7 procent i maj, enligt KPIF (oräknat räntekostnader). De visserligen osäkra prognoserna pekar på att inflationen når 4 procent i september och det uppsatta målet 2 procent efter första kvartalet 2024.
Visst kan handlare, grossister och leverantörer ha skott sig på raketuppgången av priserna, det är till och med troligt att det skett. Konkurrensverket har inlett en bred granskning av hela livsmedelsmarknaden. Som ett första resultat konstaterar verket att ägg (!) ökat i pris med 30 procent den senaste året (27/6), vilket hänförs till ”onödiga prishöjningar i distributionsleden” samt brister hos kommunerna i att planera för butiksetableringar. Det kommer mer, förstås.
I sommar lär samtalet skifta från familjer med låga inkomster till familjer med stora bostadslån. Till skillnad från matpriserna är inte räntorna på väg ned, tvärtom. Riksbanken brottas inte bara med hög inflation utan en rekordsvag valuta. Kronan har under året noterats för nya bottennivåer gentemot euron och dollarn. Många trodde att räntehöjningen i torsdags skulle bli den sista, men nu pekar det mesta på flera höjningar till under hösten.
Inte heller styrräntan är riksdagens och regeringens bord då vi har en självständig riksbank. Men följderna lär hamna hos politiken, i värsta fall i form av en djup lågkonjunktur. Hittills ser ekonomin i stort ut att klara sig bra, tillväxtsiffrorna för 2023 har reviderats upp av bedömarna. Mardrömsscenariot är en kraftigt ökad arbetslöshet då fler inte klarar sina månatliga räntebetalningar. Bostadsmarknaden blir då det första offret, men hela banksektorn riskerar att få problem liksom samhället i stort.
När kurvorna pekar åt olika håll ska man sitta still i båten, som finansministrar gjort sedan Gunnar Strängs dagar. Samtidigt ska regeringen vara beredd att agera om allt går över styr. Då måste det också finnas muskler – det har regeringen efter decennier med ett finanspolitiskt ramverk. Då måste Riksbanken kunna agera med kraftiga räntesänkningar – det kan man också efter höjningarna 2023 och efter att inflationen väl kommit under kontroll.
Äldre svenskar har lärt sig att härda ut, att övervintra kriser och vänta på bättre tider. Då fungerar också samspelet mellan medborgarna och de folkvalda. Nedgångar kan accepteras. Blir det riktig kris, som på 1990-talet, under finanskrisen eller pandemin, då kan politiken kliva in. Men där är vi inte ännu.
Men hur är det med nästa generation, som vuxit upp under låneekonomin? Dagens Industri rapporterar om 500 procents ökning av skuldsatta 19-21-åringar på två år (23/6). Totalt finns 3 093 21-åringar (födda 2002) med minst en betalningsanmärkning. För två år sedan var den siffran 580, en anmärkningsvärd ökning med tanke vad som krävs för att få en betalningsanmärkning.
”Jakt på status med hjälp av konsumtion, i kombination med ekonomisk okunskap”, kommenterar inkassobolaget Alektum den kraftiga ökningen. Det som utkristalliserar sig här kan bli den största oron för nuvarande och kommande regeringar – en ny generation som helt enkelt vägrar acceptera en tillvaro där allt inte pekar spikrakt uppåt.