Efter ett par timmar i julhandelsträngsel i ett av Uppsalas externhandelsområden kliver jag in på ett särskilt boende, det som förut hette äldreboende. Jag har tagit lite sprit från en flaska och förstrött gnuggat händerna. Det är en vana som finns kvar efter nästan två års pandemirestriktioner, att sprita och torka på gymmet och affären, men det är nog också den enda.
I bakhuvudet finns nyhetsartiklar från de senaste dagarna, om brant stigande smitta i Uppsala och mycket hög beläggning på Akademiska. Stockholmssjukhus har gått in i stabsläge. ”Antalet covidpatienter har ökat till över hundra, vilket närmar sig de nivåer vi såg under pandemins första våg”, skriver Anja Steiber från Södersjukhuset till exempel (Aftonbladet 19/12).
Men några munskydd syns inte till här på boendet. En kvinna med rullator tar sig fram och jag undrar om hon fått dos fem. Är det kanske dags för sexan? Personalen stressar förbi. Allt är som vanligt med andra ord. Covid-19 har blivit en vanlig sjukdom, som jämte influensan och RS-viruset nu pressar vården. Det var ungefär det som alla experter hoppades på när pandemin bröt ut.
Vården stressas just för tillfället särskilt av RS-epidemin bland mindre barn. Flera regioner, däribland Uppsala, har den senaste veckan vädjat till föräldrar om att ”hålla barnen hemma”, samt ett knippe andra frivilliga restriktioner. RS fick liksom influensan och vinterkräksjukan ”vila” under de båda pandemivintrarna, därför har alla virus fått fritt spelrum nu i stället.
Det är inte bara vården som påverkas. Även till exempel busschaufförer, lokförare och tågvärdar håller sina småbarn hemma. Följden blir inställda tåg- och bussturer. På tisdagen ställdes ytterligare 50 turer med UL-bussar in och under hösten har över 1 000 tågavgångar från Uppsala ställts in. Personalbristen och sjukdomarna drabbar förstås resenärerna och i nästa steg hela samhällsekonomin.
Vid närmare eftertanke är nog inte handspriten den enda pandemivanan som lever kvar. Hemmajobbandet och ”vobbandet” har kommit för att stanna, i de yrkesgrupper där sådant fungerar. Valmöjligheten är i sig en ojämlikhet som inte kommer att försvinna i första taget.
Självklart ska ingen som är sjuk gå till jobbet. Men var går gränsen? Frågan har diskuterades beträffande snoriga förskolebarn (UNT ledare 6/12) men kan utsträckas till alla företag och offentliga platser. Pandemitrötthet kan inte ursäkta att allt som påminner om restriktioner kastas på sophögen. För busschaufförer, vårdpersonal och andra – lite mer än ett förstrött tryck på handspritsflaskan kan man faktiskt förvänta sig.