Tre riksdagsval i rad har Moderaterna backat, från 30 procent 2010 till 19 procent 2022, under en period när partiet haft tacksamt slagläge i opposition och favoritfrågor högt på dagordningen. I Stockholm ser det ännu sämre ut, nästan en halvering från topp till botten.
Hur ska man förstå denna utförsbacke? Det ligger nära till hands att sammanfatta den i två bokstäver: SD. Inte bara har Sverigedemokraterna tagit M-väljare, framför allt har utmanaren på högerkanten tvingat fram nervös anpassning, illustrerad i valrörelsen 2022 och kodifierad i Tidöavtalet.
Moderaterna lade sig närmare SD politiskt – en U-sväng från öppna-era-hjärtan-liberalismen – och inledde ett ”respektfullt” samarbete som gett unik utdelning för högerpopulisterna. Kalkylen är lätt att förstå: med bibehållen blockgräns står valet mellan evig S-regering och SD-kapitulation till höger.
Men strategin är feltänkt, som det dalande väljarstödet för M visar. Med nuvarande kurs kommer partiet inte bara att förlora regeringsmakten 2026, utan också ledartröjan till SD. Varför rösta på kopian i stället för originalet?
Problemet ligger i premissen att SD ”hade rätt hela tiden” i den enda fråga som egentligen intresserar partiet. Svenska folket var mera negativt till invandring än Stockholmseliten, sägs det. Jimmie Åkesson fångade känslan långt innan klägget vågade tala ur skägget.
Lyssna på valfri moderat i ledande ställning – eller för den delen på socialdemokrater – och detta är nu den dominerande beskrivningen av flyktinginvandringen. Den saknade legitimitet och har bara fört elände med sig.
Det är en horribel förenkling. Sverige är inte bara ett av världens rikaste och mest välfungerande länder. Vi ligger också på plats 158 i befolkningstäthet, i samma härad som Chile, Sudan och Nya Zeeland. Signalen ”Sverige är fullt” kanske går hem i stugorna, men bortser från migrationens moraliska och ekonomiska komplexitet i verkligheten.
Det fanns länge ett glapp mellan väljare och valda i flyktingfrågan, ja. Men samma glapp har funnits i många frågor, till exempel när kungen avlövades på formell makt 1971, eller när folk ville behålla vänstertrafiken i folkomröstningen 1955, eller avveckla kärnkraften i folkomröstningen 1980.
Folkomröstningar är oftast ett värdelöst sätt att hantera krångliga frågor i en parlamentarisk demokrati, mest avsedda att lösa partiernas interna konflikter. Lika illa är det att lägga sig platt för populistiska förenklingar, som Moderaternas ogenomtänkta vägval visar.